Har tävlat i helgen.
Började i fredags med Kylie i ag2 på Lidingö. Fick vägran i slalom väldigt lik den från förra veckan att hon kommer i hög fart från tunnel med en rak enkel ingång. Behöver träna mer på slalomingångar i fart och tunnel innan. Lite senare i banan räknade jag kallt med att hon skulle dra ut bort från mig och var rätt slö i min handling. Hon sökte sig istället mot mig vilket gav en disk men ändå gjorde mig väldigt glad då det börjar synas nu att det vi tränar på sakta blir bättre =)
I lördags tävlade vi i Västerås. Blev en lång och varm dag med start hemifrån strax efter 5. Mysigt med sällskap av V-Elin under dagen! Resultaten uteblev även här, Thea fick ett lopp på 5 fel på en rivning jag inte såg och ett lopp på 10 med två vägringar. Hon kändes off, seg och som att hon inte alls var med på banan. Tror att hon är väldigt påverkad av värmen då det ju varit kallt i veckan och så slog helgen till med värsta sommarvärmen. Jag blev väldigt påverkad och tror även det förstörde för Thea. Ska försöka hinna raka henne på magen i veckan. Körde med Kylie också i klass 3 hopp. Disk då jag inte sprang på offensivt. Att det ska vara så jäkla svårt att köra ordentligt ^^! Känns som att jag springer på bra men ser på filmen att jag avvaktar, fegar och vill kolla av hela tiden. Synd för Kylie gör ett bra jobb! Positivt med det loppet var dels att när jag vände upp hårt inför en tunnel struntade hon helt i tunneln och kom till mig (man skulle ta tunneln) vilket gjorde mig väldigt glad!! Vi har tränat en del på tajt sväng efter tunnel och så roligt att se att mina signaler nu får henne att haja till jämfört med innan då hon sprängde sig framåt. Hon gjorde även slalomet kanonfint! Och jag hade inte den där stressade känslan i magen!
I söndags var i på Sthlm Södra och tävlade. Dubbla hopplopp så körde 5 lopp totalt. Ovant för mig med så många lopp :P Undrar när jag ska vänja mig vid att köra två hundar samma dag. Den här dagen var jag under all kritik! Jag var trött, sliten, varmt, grinig, tokigt gnällig för alla stackare som hade oturen att prata med mig under dagen ^^ Och jag gjorde inte något speciellt bra jobb med mina lopp. Så Thea startade med två disk, Kylie en disk och ett lopp där jag var mer pepp men K blev väldigt vid i loppet och hade tio fel (en rivning och vägran i slalom). Till Theas sista hopplopp var jag mer igång och kände mig som vanilgt. Skojade en del med folk vid inropet och när vi körde kändes vi som det team vi brukar vara! Thea sprang på fint, jag hamnade efter och hann inte riktigt det jag planerat i två byten men det funkade ändå. Vi nollade och kom på 8 plats och knep sista pinnen :D :D Tyvärr var det enda loppet på dagen som inte filmades så ni får föreställa er glädjen ;)
Så vi startade säsongens första tävlingshelg med ett antal disk och fullopp men lyckades ändå med att ta hem en SMpinne i hopp!!
Ikväll blir det lagtävling, debuten för säsongen och med nytt ekipage i laget Plockepinn 2.0. Håll tummarna =)
tisdag 20 maj 2014
måndag 12 maj 2014
Fullt upp i maj
Sry för dålig uppdatering och här kommer bara några korta rader ä. Det är mycket såhär på våren. Alltid mycket som händer i maj!
Vi har tävlat lite agility och K sätter fina rc, lite tendens till overreach när hon går på 5 steg så vi jobbar på att hålla det på 6 steg för hon träffar klockrent.
Thea ska tävla nu på lördag, första tävlingen på nya säsongen så nu är det dags att jaga nya sm-pinnar =)
På torsdag har jag en spännande auskultation i min kurs i forensisk psykologi. Får se hur skraj jag är efteråt ;)
Vi har tävlat lite agility och K sätter fina rc, lite tendens till overreach när hon går på 5 steg så vi jobbar på att hålla det på 6 steg för hon träffar klockrent.
Thea ska tävla nu på lördag, första tävlingen på nya säsongen så nu är det dags att jaga nya sm-pinnar =)
På torsdag har jag en spännande auskultation i min kurs i forensisk psykologi. Får se hur skraj jag är efteråt ;)
fredag 11 april 2014
Dubbla medaljer i U17-SM
Ingen har väl missat att min familjs intresse kretsar mycket kring volleyboll? Vi är värsta volleyfamiljen ^^ Alla mina syskon spelar, Staffan spelar i Danmark och leder mottagningsstatistiken i hela danska ligan. Hans lag spelar sista och avgörande finalen i danska mästerskapen på tisdag. Peter går på volleybollgymnasiet i Falköping och spelar i divisionsspelet där men i Sollentuna i ungdomssammanhang. Ulli spelar i Sollentuna med sitt megastora lag på ca 40 pers. Pappa är ordförande i Sollentuna volley och gör ett kanonjobb i mina ögon. Mamma driver ungdomssektorn och har varit med där länge och tidigare suttit i distriktets styrelse. Elias och jag hittade varandra på volleyn och han har spelat i A-laget, nu spelar han i b-laget och är tränare för både tjejernas a/c-lag och d-laget som även jag är tränare för. Jag spelade själv men slutade precis i slutet på gymnasiet, har varit tränare i massa år- De "knattar" jag ha nu är mitt tredje lag jag tränar och jag trivs verkligen med att vara tränare! Lite skryt om Blomgrens som bästa (jupp jag är fett partisk!) volleyfamiljen!
Mina knattar är inte alls små egentligen utan fyller 15/16 i år och riktigt härliga tjejer! Vi var nere på SM för deras åldersklass förra helgen. Vi har så många duktiga i laget att inte alla får plats i ett lag (man får bara tävla med ett lag i SMklassen) utan vi körde också med ett lag i öppna klassen. Så roligt att åka ner med typ 50 pers. Vi hade ju två lag, killarna ett och sen hade Ullis lag 2 lag också i öppna klassen. Så massor med spelare och trevliga coacher åkte tåget ner till Göteborg. Sova på luftmadrass i klassrum (nostalgi och jag älskar hela grejen!!), massa skratt och knaserier, äta, sjunga, sova, tagga, spela, heja. UNDERBART!
Resultatmässigt vann vårt SMlag som jag och Elias coachade allting på lördagen. Vi spelade flera riktigt riktigt bra matcher och kvartsfinalen var nog helgens bästa match från vår sida =)
Öppna laget kom 2a i sin grupp och därmed vidare till 8delsfinal på söndag morgon. Inför söndagen hade jag och Elias klätt upp oss ordentligt. Det var egentligen Elias och Calle som snackat ihop sig om att det vore lite roligt att köra på kostym som coachkläder (de har ju de flesta coacher i tex fotbollens finare matcher för vuxna) men i slutändan var det jag som gick igång totalt på ideen. Jag spenderade halva fredagen med att ränna runt bland kompisar och testa deras kavajer men till slut hittade jag en som passade bra och lånade den av Mari. (Note to self att om jag behöver låna snygga, proffsiga kläder är det Maris garderob jag ska plundra). Så här snygga blev vi
På söndagen tog sig det öppna laget till kvarten men där förlorade tyvärr bägge lagen. Men vi kom hem med vinst och medalj!! 3e plats x 2 !! Killarna tog silver och Sollentuna var enda klubben som var representerade på pallen i samtliga klasser *stolt*. Nu har vi en stor helg kvar att satsa på. Vi vill plocka hem U17guldet i Stockholm Volleycup det sista vi gör denna säsongen =D
Tack för en grym helg Sollet och bästa laget F98/99!!
Mina knattar är inte alls små egentligen utan fyller 15/16 i år och riktigt härliga tjejer! Vi var nere på SM för deras åldersklass förra helgen. Vi har så många duktiga i laget att inte alla får plats i ett lag (man får bara tävla med ett lag i SMklassen) utan vi körde också med ett lag i öppna klassen. Så roligt att åka ner med typ 50 pers. Vi hade ju två lag, killarna ett och sen hade Ullis lag 2 lag också i öppna klassen. Så massor med spelare och trevliga coacher åkte tåget ner till Göteborg. Sova på luftmadrass i klassrum (nostalgi och jag älskar hela grejen!!), massa skratt och knaserier, äta, sjunga, sova, tagga, spela, heja. UNDERBART!
Resultatmässigt vann vårt SMlag som jag och Elias coachade allting på lördagen. Vi spelade flera riktigt riktigt bra matcher och kvartsfinalen var nog helgens bästa match från vår sida =)
Öppna laget kom 2a i sin grupp och därmed vidare till 8delsfinal på söndag morgon. Inför söndagen hade jag och Elias klätt upp oss ordentligt. Det var egentligen Elias och Calle som snackat ihop sig om att det vore lite roligt att köra på kostym som coachkläder (de har ju de flesta coacher i tex fotbollens finare matcher för vuxna) men i slutändan var det jag som gick igång totalt på ideen. Jag spenderade halva fredagen med att ränna runt bland kompisar och testa deras kavajer men till slut hittade jag en som passade bra och lånade den av Mari. (Note to self att om jag behöver låna snygga, proffsiga kläder är det Maris garderob jag ska plundra). Så här snygga blev vi
På söndagen tog sig det öppna laget till kvarten men där förlorade tyvärr bägge lagen. Men vi kom hem med vinst och medalj!! 3e plats x 2 !! Killarna tog silver och Sollentuna var enda klubben som var representerade på pallen i samtliga klasser *stolt*. Nu har vi en stor helg kvar att satsa på. Vi vill plocka hem U17guldet i Stockholm Volleycup det sista vi gör denna säsongen =D
Tack för en grym helg Sollet och bästa laget F98/99!!
Slapparfredag
Idag är det lite av en slapparfredag trots att jag egentligen inte alls har tid med det. Alla mina vardagskvällar är bokade i veckor framåt med hundkurser, volleybollträningar och jobb. Mina dagar består mest utav plugg. Så behöver lite återhämtning men kombinerar nytta med nöje så kör plugg från soff/sängläge idag =)
Nu har både mina rally- och agilitykurser dragit igång och det är så otroligt roligt!! Häftigt att se de helt nya ekipagen testa på och lyckas med saker som är helt nya för dem men måste ändå erkänna att mina fortsättningskurser är snäppet ännu roligare (om det ens är möjligt). Jag känner de allra flera i både agilityns och rallyns fortsättningskurser vilket ju höjer det hela lite extra. Dom är så fantastiskt duktiga och flitiga, tränar hemma och tar verkligen till sig det vi jobbar med på kurserna. Glädjerus i multum =)
Nu längtar jag till bättre väder så att min egen agilityträning kan få mer regelbundna pass. Vi behöver nöta svängträningen med Kylie massor och så klart fortsätta med runningen. Thea behöver stärka upp sina kf lite och jobba med fart, fart, fart.
Nu har både mina rally- och agilitykurser dragit igång och det är så otroligt roligt!! Häftigt att se de helt nya ekipagen testa på och lyckas med saker som är helt nya för dem men måste ändå erkänna att mina fortsättningskurser är snäppet ännu roligare (om det ens är möjligt). Jag känner de allra flera i både agilityns och rallyns fortsättningskurser vilket ju höjer det hela lite extra. Dom är så fantastiskt duktiga och flitiga, tränar hemma och tar verkligen till sig det vi jobbar med på kurserna. Glädjerus i multum =)
Nu längtar jag till bättre väder så att min egen agilityträning kan få mer regelbundna pass. Vi behöver nöta svängträningen med Kylie massor och så klart fortsätta med runningen. Thea behöver stärka upp sina kf lite och jobba med fart, fart, fart.
fredag 28 mars 2014
Fysisk reparation
För en gångs skull handlar rubriken om min fysiska rehab/reparation eller vad man nu vill kalla det för. Om ni läst bloggen ett tag minns ni säkert mitt megastora klagoinlägg där jag klagade på det mesta i min kropp som gör/gjort ont. Och känner ni mig utanför bloggen vet ni säkert att jag haft ont i ryggen i många år vid det här laget och att jag är kass på att lägga resurser och träning på att göra något åt det.
Jaja, kom till saken ^^
Saken är den att gulliga Elida just nu hjälper mig med att få ordning på min kropp. Hon har kört igenom mig från topp till tå vid två tillfällen hittills och inte så förvånande hittade hon stela höftböjare, knutor och skit i skuldror, stelhet i nacke etc. Inte ett dugg förvånad heller över att kroppen säger ifrån på skarpen när hon börjar jobba med dom dessutom. Mer förvånande var att hon direkt kunde se på mina fötter att jag stukat dom ett par ggr och inte stärkt upp dom efter (hej volleybollspelare liksom), och att jag är så ojämt stel och har ojämn styrka i benen. Både framsida och baksida lår + vaderna. Och jag som mest var inställd på att vi skulle jobba med ländrygg och uppåt kan säga att jag har väldigt svårt att vara still och tyst när hon går på benen. Jävlar i min låda vad ont det gör!! Men vilken skillnad det blivit på bara någon vecka!
Jag var där igår igen och då var det faktiskt inte alls farligt i baksida höger lår jämfört med förra gången. Elida hittade då också att jag har dålig rörlighet i två kotor i ländryggen - tror det var typ L3 & L4 men som tur är är det inte jag som behöver hålla den kollen utan det lämnar jag snabbt över. Höftböjarna var också betydligt bättre än förra veckan. Men det är knappt så att jag klarar det alls i de muskler som inte mår så bra. Stackars Elida fick stå ut med att bli kallad både dum och andra otrevilgheter. Jag vet att det tar tid att bli bättre och en positiv sak med att hon hittar ställen som gör ont är ju att vi hittar anledningarna till att jag har ont och att dessa går att jobba bort. Så även om jag bävar för nästa omgång så känns det bra att vara på väg framåt. Idag är jag jäkligt öm i skuldror upp i axlarna men märkligt nog känns det nästan som vanligt i benen. Jag som var rätt geléig när vi gick därifrån :P
Det är inte ofta som jag bryr mig om min kropp tillräckligt för att göra något åt den när jag har ont. I vanliga fall är det mer klaga en stund och ngn quickfix som tex värmekudde, snabbmassage eller om det gör riktigt ont så en värktablett. Att nu Elida hjälper mig med det här är guld värd!! Jag är så tokigt tacksam för det hon gör!! TUSEN TUSEN TACK!!!! =D
Jaja, kom till saken ^^
Saken är den att gulliga Elida just nu hjälper mig med att få ordning på min kropp. Hon har kört igenom mig från topp till tå vid två tillfällen hittills och inte så förvånande hittade hon stela höftböjare, knutor och skit i skuldror, stelhet i nacke etc. Inte ett dugg förvånad heller över att kroppen säger ifrån på skarpen när hon börjar jobba med dom dessutom. Mer förvånande var att hon direkt kunde se på mina fötter att jag stukat dom ett par ggr och inte stärkt upp dom efter (hej volleybollspelare liksom), och att jag är så ojämt stel och har ojämn styrka i benen. Både framsida och baksida lår + vaderna. Och jag som mest var inställd på att vi skulle jobba med ländrygg och uppåt kan säga att jag har väldigt svårt att vara still och tyst när hon går på benen. Jävlar i min låda vad ont det gör!! Men vilken skillnad det blivit på bara någon vecka!
Jag var där igår igen och då var det faktiskt inte alls farligt i baksida höger lår jämfört med förra gången. Elida hittade då också att jag har dålig rörlighet i två kotor i ländryggen - tror det var typ L3 & L4 men som tur är är det inte jag som behöver hålla den kollen utan det lämnar jag snabbt över. Höftböjarna var också betydligt bättre än förra veckan. Men det är knappt så att jag klarar det alls i de muskler som inte mår så bra. Stackars Elida fick stå ut med att bli kallad både dum och andra otrevilgheter. Jag vet att det tar tid att bli bättre och en positiv sak med att hon hittar ställen som gör ont är ju att vi hittar anledningarna till att jag har ont och att dessa går att jobba bort. Så även om jag bävar för nästa omgång så känns det bra att vara på väg framåt. Idag är jag jäkligt öm i skuldror upp i axlarna men märkligt nog känns det nästan som vanligt i benen. Jag som var rätt geléig när vi gick därifrån :P
Det är inte ofta som jag bryr mig om min kropp tillräckligt för att göra något åt den när jag har ont. I vanliga fall är det mer klaga en stund och ngn quickfix som tex värmekudde, snabbmassage eller om det gör riktigt ont så en värktablett. Att nu Elida hjälper mig med det här är guld värd!! Jag är så tokigt tacksam för det hon gör!! TUSEN TUSEN TACK!!!! =D
måndag 24 mars 2014
Vinst i ag2 och debut i ho3 - Rättvik 2014
Som traditionen bjuder var vi i Rättvik i helgen. Jag, Elin och Charlotte körde hela helgen, Sara och Marlene anslöt på lördagen för att tävla söndagen och dom hade även med sig Hjinx upp.
På lördagen körde Kylie agility2. Fokuset på loppet var att se hur runningen fungerade. Vi har i ca 2 veckor konstant tränat utan bumpers och det har fungerat över förväntan så nu blev det koll i skarpt läge. Banan var inte klockren för just det med ett lockande hinder precis efter balansen så jag behövde svänga henne en del vilket vi knappt tränat på. Hon har en lutning som marken i sista språnget vilket gör att det ser lite ut som att hon hoppar men pausar och zoomar man så är det separerade bakben och hon är på kf. Så vi behöver mer träning och fortsätta jobba med rätt lutning (blev likadant på träning för ett tag sen). Är otroligt nöjd ändå över att hon sprang så fint och tog min sväng efter!!!! Dessutom klurar hon upp slalomet fantastiskt!! Där borde jag styrt upp den svängen betydligt bättre! Loppet räckte till en vinst och nu har vi bara en enda pinne kvar i 2an :D
Thea körde två lopp som båda slutade i disk. Thea var lätt övertänd och inte så styrbar som hon brukar vara :P Fler än jag såg det och bla Anneli kommenterade att hon ju verkligen tagit steg framåt. Superroligt trots diskarna!! I agilityloppet var det en svår slalomingång hon faktiskt klarade men gick sen ur när jag kom ikapp (hon trodde nog jag skulle komma upp på hennes högra sida). Sen händer ngt i tunneln...ser ni hur väckad den är i botten där? Jag sa till i flera lopp om just tunnlarnas fastsättning och väck. Kändes sådär och jag gissar på att den var så väckad att hon typ fastnade till med en tass eller ngt. =/
.
Sen så hade Kylie sin debut i hopp3 också. Var lätt nervös! Töntigt hur jag kunde vara så lugn och bara ha fokus på rcn i agility men direkt börja tänka resultat, nolla och vad andra skulle tycka i 3an. Har verkligen en del att jobba med mig själv där för att kunna fokusera rätt med Kylie! Vi diskade oss ganska snabbt men jag är väldigt nöjd med flera bitar i loppet! Tex att jag i de byten jag gör rätt ser ganska lugn och samlad ut, Kylie klarar banan utan att riva, från gula tunneln svänger hon väldigt tajt och fint och upploppet var kanon! Sen vågar jag inte satsa fullt ut mellan däck och mur - inte alls den handlingen som var planerad. Jag fick känslan av att jag inte skulle hinna och mesade. Det kommer igen i fler lopp i helgen och inte första gången jag gör så. *morr*
På kvällen slappade vi mest, 5 mänskliga brudar och 9 tikar + 1 hane. Felix omgiven av tjejer =D
Alla dogsen på en och samma bild - inte alltför lätt att få dom att fastna samtidigt :P
Söndagen började med Theas två lopp. Precis som i lördagens agilitylopp var det en tuff slalomingång i hopploppet. Hon tog ju de första två portarna fint i lördags men gick ur när jag var trög på att komma ikapp så nu satsade jag på att ligga jämsides men det drog henne rakt igenom över långhoppet och disk. I agilityloppet var hon lite svår att tagga upp vilket också märktes på farten. Men vi kom igenom fint och helgens första nolla med Thean. Räckte inte långt, en 11e plats men ändå.
I Kylies hopplopp var jag mest rädd för tunnlarna. De hade ju ställt till det för Thea så var rätt säker på att vi skulle diska oss där åt något av hållen. Och jodå, 1-2-disk XD. Är tokigt nöjd med slalomet där en hel del fick fel! Är också väldigt nöjd med mitt eget byte innan platta. Tyvärr blev filmen snedvriden så ni får gå på mitt ord ;) Det känns som att vi nu börjar kunna sätta saker vi tränat på. Visserligen bara delar än så länge men inget av loppen var "hjälp jag vet inte vad jag ska ta mig till-känsla" som vi haft en hel del av. Sååå nöjd med hennes debuttävling i 3an =)
Sist på dagen körde jag Linas Hjinx som är Kylies halvsyster. Hon är helt tokigt lik Kylie i vardagen, samma min, samma gos där dom vill sitta i knät och vara så nära som möjligt och så enkel!! På banan dock är dom lite som natt och dag. Kylie går stort och bra på att gå ut själva med långt kliv. Hjinx frågar och frågar, svänger väldigt tajt på små signaler. Så lite ovant för mig kan man säga!
Första loppet börjar med att jag mesar av mig totalt!! Är framme på plats men får känslan av att vara sen och vågr då inte blindbyta och missar därför helt svängen över hoppet mellan tunnlarna. Samma som jag mesade i Kylies första hopplopp ovan. Sen tar jag i alldeles för hårt vid långhoppet precis när hon ska trampa av och stör henne massor där. Med K hade det knappt märkts medan här gav det rivning och osäkerhet inför nästa tunnel. Sen går hon så jäkla fint!! Sååå duktig vid slalom och jakkon efter (tror i efterhand att den var helt onödig då hon hade svängt tajt oavsett) men frågar mkt sen och vi får snurrar och tveksamheter sen även på upploppet.
I agilityloppet var det en bana som kunde fungera bättre för oss då jag kunde ligga före mycket och det inte var så långa raksträckor som kräver att hundarna går mer själva. Hon satte alla kontaktfälten supersnygga (vältränad!!!). Jag mesar igen *VAD FAN????* innan gungan där jag planerat blindbyte. Man ser på filmen att jag borde gjort ett framförbyte då hon kommer ut för långt och är på väg förbi hindret men jag tror att ett riktigt tidigt blindbyte hade funkat också. Jag sa innan att om jag inte låg på höger sida vid hindret efter gungan skulle jag få stora problem upp på balansen och ev efter. Men mesar ändå och fegar ur så dröjer mig kvar och gör ett bakombyyte vilket ju såklart visar ut henne på ett hinder för mkt. Jäkla bajs!!! Blir så trött på mig själv!! 3 gånger samma tävling! Jag blir rädd för att det går så fort och att jag ska förstöra genom att inte hinna med. Men uppenbarligen blir det ju urdåligt när jag fegar ur och många andra hinner trots snabba hundar så helt klart borde jag hinna. Måste få ur mig det där snart! Blir skärpning till nästa tävling! Jag hinner mycket mer än jag tror och målet är att köra offensivt för att vinna! Är därför glad att jag fullföljde blindbytet efter platta. Mupperiet efter balansen var mitt fel som startar henne halvt och sen stannar...fick lite hjärnsläpp. Upploppet blev iaf kanon där Hjinx verkligen siktade framåt och kunde dra på. Så 0 fel förutom ett hinder extra.
Känslan efter loppen var att Hjinx är snabbare och att hon egentligen har mer av det jag skulle vilja ha hos nästa agilityhund än Kylie, dvs en jäkligt finfin hund :D
Är väldigt glad över helgen, allra mest nöjd över Ks kf och slalomet i andra hopploppet!
På lördagen körde Kylie agility2. Fokuset på loppet var att se hur runningen fungerade. Vi har i ca 2 veckor konstant tränat utan bumpers och det har fungerat över förväntan så nu blev det koll i skarpt läge. Banan var inte klockren för just det med ett lockande hinder precis efter balansen så jag behövde svänga henne en del vilket vi knappt tränat på. Hon har en lutning som marken i sista språnget vilket gör att det ser lite ut som att hon hoppar men pausar och zoomar man så är det separerade bakben och hon är på kf. Så vi behöver mer träning och fortsätta jobba med rätt lutning (blev likadant på träning för ett tag sen). Är otroligt nöjd ändå över att hon sprang så fint och tog min sväng efter!!!! Dessutom klurar hon upp slalomet fantastiskt!! Där borde jag styrt upp den svängen betydligt bättre! Loppet räckte till en vinst och nu har vi bara en enda pinne kvar i 2an :D
Thea körde två lopp som båda slutade i disk. Thea var lätt övertänd och inte så styrbar som hon brukar vara :P Fler än jag såg det och bla Anneli kommenterade att hon ju verkligen tagit steg framåt. Superroligt trots diskarna!! I agilityloppet var det en svår slalomingång hon faktiskt klarade men gick sen ur när jag kom ikapp (hon trodde nog jag skulle komma upp på hennes högra sida). Sen händer ngt i tunneln...ser ni hur väckad den är i botten där? Jag sa till i flera lopp om just tunnlarnas fastsättning och väck. Kändes sådär och jag gissar på att den var så väckad att hon typ fastnade till med en tass eller ngt. =/
.
Sen så hade Kylie sin debut i hopp3 också. Var lätt nervös! Töntigt hur jag kunde vara så lugn och bara ha fokus på rcn i agility men direkt börja tänka resultat, nolla och vad andra skulle tycka i 3an. Har verkligen en del att jobba med mig själv där för att kunna fokusera rätt med Kylie! Vi diskade oss ganska snabbt men jag är väldigt nöjd med flera bitar i loppet! Tex att jag i de byten jag gör rätt ser ganska lugn och samlad ut, Kylie klarar banan utan att riva, från gula tunneln svänger hon väldigt tajt och fint och upploppet var kanon! Sen vågar jag inte satsa fullt ut mellan däck och mur - inte alls den handlingen som var planerad. Jag fick känslan av att jag inte skulle hinna och mesade. Det kommer igen i fler lopp i helgen och inte första gången jag gör så. *morr*
På kvällen slappade vi mest, 5 mänskliga brudar och 9 tikar + 1 hane. Felix omgiven av tjejer =D
Söndagen började med Theas två lopp. Precis som i lördagens agilitylopp var det en tuff slalomingång i hopploppet. Hon tog ju de första två portarna fint i lördags men gick ur när jag var trög på att komma ikapp så nu satsade jag på att ligga jämsides men det drog henne rakt igenom över långhoppet och disk. I agilityloppet var hon lite svår att tagga upp vilket också märktes på farten. Men vi kom igenom fint och helgens första nolla med Thean. Räckte inte långt, en 11e plats men ändå.
I Kylies hopplopp var jag mest rädd för tunnlarna. De hade ju ställt till det för Thea så var rätt säker på att vi skulle diska oss där åt något av hållen. Och jodå, 1-2-disk XD. Är tokigt nöjd med slalomet där en hel del fick fel! Är också väldigt nöjd med mitt eget byte innan platta. Tyvärr blev filmen snedvriden så ni får gå på mitt ord ;) Det känns som att vi nu börjar kunna sätta saker vi tränat på. Visserligen bara delar än så länge men inget av loppen var "hjälp jag vet inte vad jag ska ta mig till-känsla" som vi haft en hel del av. Sååå nöjd med hennes debuttävling i 3an =)
Sist på dagen körde jag Linas Hjinx som är Kylies halvsyster. Hon är helt tokigt lik Kylie i vardagen, samma min, samma gos där dom vill sitta i knät och vara så nära som möjligt och så enkel!! På banan dock är dom lite som natt och dag. Kylie går stort och bra på att gå ut själva med långt kliv. Hjinx frågar och frågar, svänger väldigt tajt på små signaler. Så lite ovant för mig kan man säga!
Första loppet börjar med att jag mesar av mig totalt!! Är framme på plats men får känslan av att vara sen och vågr då inte blindbyta och missar därför helt svängen över hoppet mellan tunnlarna. Samma som jag mesade i Kylies första hopplopp ovan. Sen tar jag i alldeles för hårt vid långhoppet precis när hon ska trampa av och stör henne massor där. Med K hade det knappt märkts medan här gav det rivning och osäkerhet inför nästa tunnel. Sen går hon så jäkla fint!! Sååå duktig vid slalom och jakkon efter (tror i efterhand att den var helt onödig då hon hade svängt tajt oavsett) men frågar mkt sen och vi får snurrar och tveksamheter sen även på upploppet.
I agilityloppet var det en bana som kunde fungera bättre för oss då jag kunde ligga före mycket och det inte var så långa raksträckor som kräver att hundarna går mer själva. Hon satte alla kontaktfälten supersnygga (vältränad!!!). Jag mesar igen *VAD FAN????* innan gungan där jag planerat blindbyte. Man ser på filmen att jag borde gjort ett framförbyte då hon kommer ut för långt och är på väg förbi hindret men jag tror att ett riktigt tidigt blindbyte hade funkat också. Jag sa innan att om jag inte låg på höger sida vid hindret efter gungan skulle jag få stora problem upp på balansen och ev efter. Men mesar ändå och fegar ur så dröjer mig kvar och gör ett bakombyyte vilket ju såklart visar ut henne på ett hinder för mkt. Jäkla bajs!!! Blir så trött på mig själv!! 3 gånger samma tävling! Jag blir rädd för att det går så fort och att jag ska förstöra genom att inte hinna med. Men uppenbarligen blir det ju urdåligt när jag fegar ur och många andra hinner trots snabba hundar så helt klart borde jag hinna. Måste få ur mig det där snart! Blir skärpning till nästa tävling! Jag hinner mycket mer än jag tror och målet är att köra offensivt för att vinna! Är därför glad att jag fullföljde blindbytet efter platta. Mupperiet efter balansen var mitt fel som startar henne halvt och sen stannar...fick lite hjärnsläpp. Upploppet blev iaf kanon där Hjinx verkligen siktade framåt och kunde dra på. Så 0 fel förutom ett hinder extra.
Känslan efter loppen var att Hjinx är snabbare och att hon egentligen har mer av det jag skulle vilja ha hos nästa agilityhund än Kylie, dvs en jäkligt finfin hund :D
Är väldigt glad över helgen, allra mest nöjd över Ks kf och slalomet i andra hopploppet!
torsdag 6 mars 2014
3 år och en dag
3 år går så otroligt fort. Samtidigt så känns det inte som alls så länge sen jag träffade Kim sist. Oavsett tid så gör det ont i hjärtat. Så ofantligt ont att jag inte kan slå en signal och höra hennes röst. Inte kan umgås och skratta tillsammans.
Jag har svårt att ta mig till hennes grav trots att den inte ligger så farligt långt från mig. Men det tar emot att åka dit. Det är så verkligt på något sätt. För fortfarande känns det lite som ett skämt, som ett otroligt dåligt och omänskligt elakt skämt. För hur är det möjligt att man förlorar en sån nära vän så fort, så definitivt?
Jag har fortfarande så svårt att prata om saknaden, om sorgen och ilskan. Så svårt att dela dom känslorna i röst och ord. Men känslorna finns där, under ytan. Tiden förändrar dom och jag kan se dom i mer distans. Jag kan styra dom mer nu men det gör inte saknaden eller sorgen mindre för det. Om jag kunde göra saker ogjorda, om jag kunde ta tillbaka den dagen för 3 år och en dag sen så skulle jag göra allt för att den skulle försvinna för alltid. Jag saknar dig Kim, ingenting kan ändra på det!
Jag har svårt att ta mig till hennes grav trots att den inte ligger så farligt långt från mig. Men det tar emot att åka dit. Det är så verkligt på något sätt. För fortfarande känns det lite som ett skämt, som ett otroligt dåligt och omänskligt elakt skämt. För hur är det möjligt att man förlorar en sån nära vän så fort, så definitivt?
Jag har fortfarande så svårt att prata om saknaden, om sorgen och ilskan. Så svårt att dela dom känslorna i röst och ord. Men känslorna finns där, under ytan. Tiden förändrar dom och jag kan se dom i mer distans. Jag kan styra dom mer nu men det gör inte saknaden eller sorgen mindre för det. Om jag kunde göra saker ogjorda, om jag kunde ta tillbaka den dagen för 3 år och en dag sen så skulle jag göra allt för att den skulle försvinna för alltid. Jag saknar dig Kim, ingenting kan ändra på det!
tisdag 4 mars 2014
Vårkänslor
Tränade idag med Annelie och Elin på klubben. Det var soligt och tom lite varmt mitt på dagen. Riktiga vårkänslor med hundträning och fika på trappen till VBKs klubbstuga!
Jag är riktigt nöjd med dagens träning! Hade en plan och höll den klockrent. Jag skulle köra running på balansen med 3 pass, hade bestämt 4, 5, 3 skick oavsett hur det gick. Sen skulle jag träna lite låst blick med Elin och Annelie som störning.
Första passet körde jag med bumpern på. Hon startade med ett megahopp, upptäckte dock att jag satt bumpen lite för långt ner. Klubbens balans är inte av samma typ som den i hallen. Höjde bumpen en stegpinne och resterade 3 skick sprang hon fint och träffade klockrent. Andra passet så testade jag att ta bort bumpen skick 3 (jupp, är lite otålig men det känns som att vi står på kanten till en pool, redo att hoppa i men de gånger vi försöker så halkar vi i och gör magplask - ingen anledning till att inte försöka dyka nästa gång!). Hon hoppade första försöket och jag blev lite sur och efter det sprang hon hela vägen ordentligt och snyggt!! Tredje passet sprang hon finfint första skicket och här har ni film på de två sista skicken. Om ni pausar precis när hon är i sista steget så ser man att hon på första steget är jämn med balansen i lutning medan hon på sista skicket är betydligt rakade i lutning med marken. Hon träffar kf bägge gångerna men det är som första skicket vi vill ha.
Otroligt roligt att träna ute och se att vi kommer framåt i träningen. Senast jag körde på klubben gick det åt skogen och efter att ha haft en liten minikris på tron på vår runningträning så är jag nu fylld av pepp igen :D
Lydnaden gick också kanoners! Vi kunde börja ta några små steg och hon höll blicken fint. Inte klockrent varje försök men som många duktiga tränare brukar säga är det vid 8/10 som man ska utöka träningen.
Elin uppmärksammade mig så snäll på att det är nu på söndag som jag ska köra inoff i rally på Dianas domaruppkörning. Thea i nybörjare och Kylie i mästare. Och jag har inte ens börjat på momenten i mästarklassen förutom sidbytena!! Snabbkollade momenten och körde dom lite kort. Gick betydligt bättre än jag trodde så det ska nog gå hyfsat. Högerhandlingen är sisådär, hon backar snett framför mig, tappar sällan föremålet och rundar konen oftast. Inkallningsmomenten är dom jag känner mig trygg med och med tanke på den pyttelilla träningen hon får innan har jag inte förväntingar på de momenten i sig. Vi tränade lite med utlagda leksaker här och där. Annelie la ut några av mina och Elins leksaker här och där i banan när Kylie inte såg. Och nu fick vi en fokus som var lika kass som senaste tävlingen. Låste helt på Elins boll och jag fick säga åt henne riktigt ordentligt innan hon skärpte sig. Hon blev lite bättre mot slutet av passet och vår egen kamptrasa var inte ens intressant. Just frestelsen och att hon är så tokigt störningskänslig på just leksaker gör att jag inte är speciellt sugen på att tävla på lördag. Så kommer titta på hur banan ser ut *hoppasfrestelseninteärmedalls* och sen avgöra hur vi ska gå den. Iom att vi ska ha bärande av föremål så kommer jag ju ha en kamptrasa i fickan så om hon flippar helt tar jag upp den och leker istället. Jag tror att det kommer lösa sig så bra i längden när vi har låst blick på fotkommando men vi är långt kvar tills dess att vi kan köra en hel rallybana med låst blick mellan momenten!
Jag är riktigt nöjd med dagens träning! Hade en plan och höll den klockrent. Jag skulle köra running på balansen med 3 pass, hade bestämt 4, 5, 3 skick oavsett hur det gick. Sen skulle jag träna lite låst blick med Elin och Annelie som störning.
Första passet körde jag med bumpern på. Hon startade med ett megahopp, upptäckte dock att jag satt bumpen lite för långt ner. Klubbens balans är inte av samma typ som den i hallen. Höjde bumpen en stegpinne och resterade 3 skick sprang hon fint och träffade klockrent. Andra passet så testade jag att ta bort bumpen skick 3 (jupp, är lite otålig men det känns som att vi står på kanten till en pool, redo att hoppa i men de gånger vi försöker så halkar vi i och gör magplask - ingen anledning till att inte försöka dyka nästa gång!). Hon hoppade första försöket och jag blev lite sur och efter det sprang hon hela vägen ordentligt och snyggt!! Tredje passet sprang hon finfint första skicket och här har ni film på de två sista skicken. Om ni pausar precis när hon är i sista steget så ser man att hon på första steget är jämn med balansen i lutning medan hon på sista skicket är betydligt rakade i lutning med marken. Hon träffar kf bägge gångerna men det är som första skicket vi vill ha.
Otroligt roligt att träna ute och se att vi kommer framåt i träningen. Senast jag körde på klubben gick det åt skogen och efter att ha haft en liten minikris på tron på vår runningträning så är jag nu fylld av pepp igen :D
Lydnaden gick också kanoners! Vi kunde börja ta några små steg och hon höll blicken fint. Inte klockrent varje försök men som många duktiga tränare brukar säga är det vid 8/10 som man ska utöka träningen.
Elin uppmärksammade mig så snäll på att det är nu på söndag som jag ska köra inoff i rally på Dianas domaruppkörning. Thea i nybörjare och Kylie i mästare. Och jag har inte ens börjat på momenten i mästarklassen förutom sidbytena!! Snabbkollade momenten och körde dom lite kort. Gick betydligt bättre än jag trodde så det ska nog gå hyfsat. Högerhandlingen är sisådär, hon backar snett framför mig, tappar sällan föremålet och rundar konen oftast. Inkallningsmomenten är dom jag känner mig trygg med och med tanke på den pyttelilla träningen hon får innan har jag inte förväntingar på de momenten i sig. Vi tränade lite med utlagda leksaker här och där. Annelie la ut några av mina och Elins leksaker här och där i banan när Kylie inte såg. Och nu fick vi en fokus som var lika kass som senaste tävlingen. Låste helt på Elins boll och jag fick säga åt henne riktigt ordentligt innan hon skärpte sig. Hon blev lite bättre mot slutet av passet och vår egen kamptrasa var inte ens intressant. Just frestelsen och att hon är så tokigt störningskänslig på just leksaker gör att jag inte är speciellt sugen på att tävla på lördag. Så kommer titta på hur banan ser ut *hoppasfrestelseninteärmedalls* och sen avgöra hur vi ska gå den. Iom att vi ska ha bärande av föremål så kommer jag ju ha en kamptrasa i fickan så om hon flippar helt tar jag upp den och leker istället. Jag tror att det kommer lösa sig så bra i längden när vi har låst blick på fotkommando men vi är långt kvar tills dess att vi kan köra en hel rallybana med låst blick mellan momenten!
tisdag 25 februari 2014
Lite lydnadspepp
Februari-marsskiftet är ofta lite tufft för mig iom att Kim dog i början på mars för snart 3 år sen. Därför har jag gjort ordentliga planeringar av mina dagar nu för att orka med det jag behöver få gjort men samtidigt orka hålla huvudet ovanför vattenytan. Idag är jag väldigt nöjd med att jag gjort allting på min lista plus 3 saker till. *klappar mig själv på axeln*
En sak som jag har inplanerat är att få tid till vad jag tycker är roligt. Tex att läsa en skönlitterär bok på tåget på väg till skolan eller att träna med hundarna. Idag har det blivit två stycken lydnadspass med Svartvit. Mötte upp Helene vid Stinsen och tränade lite i garaget där. Blev mest ögonkontakt och lite position vi tränade. Helene hjälpte mig att klicka och vara lite störning. På bara 4 pass är hennes position ca en decimeter längre bak! :D Hon har en tendens att konsant komma längre och längre fram men kör på Linas tips nu och det har gjort susen sen förra veckan. Det andra som är svårt för oss är att hon så snabbt tappar blickfokus och då blir position och koncentration kasst. Då vi är duktiga på stadgaträning har jag varit otroligt frustrerad över att jag inte får till stadga i blicken. Men skam den som ger sig och nu på kvällen upptäckte jag att jag hittat ett bra ställe att träna på inomhus hemma. I hallen har vi glasdörrar och nu när det är mörkt ute fungerar dom som en helt ok spegel. Så ett pass inne nu på kvällen fick vi till. Vi kunde utöka till att det fungerade bra att jag viffar fram och tillbaka med armarna och hon håller blicken uppåt. Har inte helt låst på att hennes blick ska vara på ett ställe på mig utan uppåt räcker. Hon sänker huvudet ganska mycket när armarna pendlar tex (vill inte ha saker ovanför huvudet) men så länge hon håller blicken upp mot mig är det godkänt. Lite för svårt än att lägga en godis framför oss men Kylie fick till ett par fina repetitioner där också.
Är skojigt att jag fått tillbaka lydnadspeppen! Främst är det Lina, tävlingsgruppen och speciellt Helenes förtjänst :D
En sak som jag har inplanerat är att få tid till vad jag tycker är roligt. Tex att läsa en skönlitterär bok på tåget på väg till skolan eller att träna med hundarna. Idag har det blivit två stycken lydnadspass med Svartvit. Mötte upp Helene vid Stinsen och tränade lite i garaget där. Blev mest ögonkontakt och lite position vi tränade. Helene hjälpte mig att klicka och vara lite störning. På bara 4 pass är hennes position ca en decimeter längre bak! :D Hon har en tendens att konsant komma längre och längre fram men kör på Linas tips nu och det har gjort susen sen förra veckan. Det andra som är svårt för oss är att hon så snabbt tappar blickfokus och då blir position och koncentration kasst. Då vi är duktiga på stadgaträning har jag varit otroligt frustrerad över att jag inte får till stadga i blicken. Men skam den som ger sig och nu på kvällen upptäckte jag att jag hittat ett bra ställe att träna på inomhus hemma. I hallen har vi glasdörrar och nu när det är mörkt ute fungerar dom som en helt ok spegel. Så ett pass inne nu på kvällen fick vi till. Vi kunde utöka till att det fungerade bra att jag viffar fram och tillbaka med armarna och hon håller blicken uppåt. Har inte helt låst på att hennes blick ska vara på ett ställe på mig utan uppåt räcker. Hon sänker huvudet ganska mycket när armarna pendlar tex (vill inte ha saker ovanför huvudet) men så länge hon håller blicken upp mot mig är det godkänt. Lite för svårt än att lägga en godis framför oss men Kylie fick till ett par fina repetitioner där också.
Är skojigt att jag fått tillbaka lydnadspeppen! Främst är det Lina, tävlingsgruppen och speciellt Helenes förtjänst :D
fredag 21 februari 2014
Projekt avslutas och nya påbörjas
Vi har haft ett par veckor praktik i skolan. Kursen som vi nu avslutat heter Arbete och Organisation 2. Vi (jag och två klasskompisar) har under handledning har varit på ett försäkringsbolag och tittat på hur vi kan hjälpa dom förbättra sin avdelning för vårdrådgivning.
Igår hade vi examination och avslutning. Det gick väldigt bra! Så pass att de som oponerade på vår rapport bara hade massa fina lovord och vår lärare frågade efteråt om han får använda vår rapport till kommande omgång kursare :D Och då har han inte ens sett slutversionen!!
Hur pepp blir man inte av det liksom?!?!
Nästa vecka börjar vår valbara period där jag har valt 3 kurser på 7,5 poäng. Utagerande problematik hos barn och ungdomar, Forensisk psykologi och Fördjupning i psykologi. Jag ska göra minst ett fördjupande arbete och behöver till på måndag ha funderat ut på vad jag vill rikta in mig på. Jag vill ha något som antingen har med barn och ungdomar att göra eller någon typ av diagnos. Har funderat lite på att kika på om det finns samband mellan självskadebeteende och tidigare kompisproblematik i yngre åldrar men det är nog snarare en C/D-uppsats och lite för stort för en 7,5 poängare. Har ni funderingar så tar jag tacksamt emot tips!! =)
Igår hade vi examination och avslutning. Det gick väldigt bra! Så pass att de som oponerade på vår rapport bara hade massa fina lovord och vår lärare frågade efteråt om han får använda vår rapport till kommande omgång kursare :D Och då har han inte ens sett slutversionen!!
Hur pepp blir man inte av det liksom?!?!
Nästa vecka börjar vår valbara period där jag har valt 3 kurser på 7,5 poäng. Utagerande problematik hos barn och ungdomar, Forensisk psykologi och Fördjupning i psykologi. Jag ska göra minst ett fördjupande arbete och behöver till på måndag ha funderat ut på vad jag vill rikta in mig på. Jag vill ha något som antingen har med barn och ungdomar att göra eller någon typ av diagnos. Har funderat lite på att kika på om det finns samband mellan självskadebeteende och tidigare kompisproblematik i yngre åldrar men det är nog snarare en C/D-uppsats och lite för stort för en 7,5 poängare. Har ni funderingar så tar jag tacksamt emot tips!! =)
Årets VBKhundar!
På årsmötet på Väsby BK som var förra veckan delades det ut priser till
årets VBKhundar i olika grenar. Väldigt skojigt var det att Thea blev
Årets agilityhund i klass 3 och Kylie vann årets Rallyhund i avancerad
(tätt följd av Irja på 2a plats). Kylie kom dessutom 2a i agility klass
2, endast slagna av Charlotte och Jonna. Så duktiga tjejer jag har =D
Jag har jobbat ideellt på olika sätt ända sen jag gick med i Väsby när Irja var nästan 2, våren 09. Har varit funktionär på massor med tävlingar, suttit i styrelse varav ett år som ordförande, hängt med i agilitycirkeln, hållit ett gäng kurser i olika inriktningar och en massa annat. Förutom agilityn så har jag jobbat mest med HUSsektorn. Det är den sektor som anordnar alla kurser (förutom agilitykurserna). Kontaktar instruktörer, bokar stuga, köper in material, administrerar anmälningar osv. Jag har suttit i den i nästan 4 år nu och som ansvarig för den i ca 3 (i lite olika omgångar). Nu har jag lämnat det uppdraget vilket känns lite sorgligt men samtidigt väldigt bra. Jag var med från början när vi (jag, Anna Müller och Annelie Friman) byggde om hela HUS från grunden och vi har sedan dess hållit massor med kurser varje termin. Att jag lämnar beror på tidsbrist. Det är svårt nog som det är att hinna med att göra ett bra jobb i skolan, vara volleybolltränare, jobba, hålla kurser, träna och tävla mina egna hundar + ha ett liv med sambo och vänner. Så tyvärr var jag tvungen att minska ner på något och då blev det HUS som jag lämnar vidare. Men jag kan ju inte släppa ideella uppdrag helt ;) Så jag sitter nu i valberedningen i år och kommer vara med och arbeta för att vi ska kunna hålla rallytävling på Väsby. Dessutom är det planerat att jag ska hålla kurser i både agility och rally under våren.
Rosetterna var väldigt maffiga och fina!!
Hyllan med priser som vi tagit från större tävlingar och mästerskap. De gul,svartvröda rosetter är från blandade placeringar KM 2011-2013, Pokalerna är vinster från KM 2010, 2012 & 2013. Lila stenplaketten som knappt syns och muggen i glas är från upplandsdistriktet som present för SMkval.
Jag har jobbat ideellt på olika sätt ända sen jag gick med i Väsby när Irja var nästan 2, våren 09. Har varit funktionär på massor med tävlingar, suttit i styrelse varav ett år som ordförande, hängt med i agilitycirkeln, hållit ett gäng kurser i olika inriktningar och en massa annat. Förutom agilityn så har jag jobbat mest med HUSsektorn. Det är den sektor som anordnar alla kurser (förutom agilitykurserna). Kontaktar instruktörer, bokar stuga, köper in material, administrerar anmälningar osv. Jag har suttit i den i nästan 4 år nu och som ansvarig för den i ca 3 (i lite olika omgångar). Nu har jag lämnat det uppdraget vilket känns lite sorgligt men samtidigt väldigt bra. Jag var med från början när vi (jag, Anna Müller och Annelie Friman) byggde om hela HUS från grunden och vi har sedan dess hållit massor med kurser varje termin. Att jag lämnar beror på tidsbrist. Det är svårt nog som det är att hinna med att göra ett bra jobb i skolan, vara volleybolltränare, jobba, hålla kurser, träna och tävla mina egna hundar + ha ett liv med sambo och vänner. Så tyvärr var jag tvungen att minska ner på något och då blev det HUS som jag lämnar vidare. Men jag kan ju inte släppa ideella uppdrag helt ;) Så jag sitter nu i valberedningen i år och kommer vara med och arbeta för att vi ska kunna hålla rallytävling på Väsby. Dessutom är det planerat att jag ska hålla kurser i både agility och rally under våren.
Sjukhustankar
Just nu är det mycket tankar och känslor som snurrar. En av Staffans närmaste vänner kämpar just nu för att komma tillbaka efter en hjärnblödning. Hampus spelar i elitserien i Södertälje och dom har skrivit lite om varför Hampus nu inte är med laget som vanligt. http://lt.se/sport/volleyboll/1.2382568-sodertelges-stjarna-drabbad-av-hjarnblodning
Vi var där nu i veckan och hälsade på. Skönt att få krama och prata en stund med honom och det är härligt att se att samma glimt i ögat och samma humor finns hos honom precis som vanligt! Att vara där förde tankarna direkt tillbaka på när Victor som tillhör samma killgäng låg på samma sjukhus och kämpade för att få sitt liv igen. http://www.svd.se/sport/volleybolloftet-vann-kampen-mot-sjukdomen_8647362.svd
Det gör ont och känns så orättvist att så unga, trevliga och underbara killar drabbas av sånt här! Ännu mer ont gör det att det är några av min brors bästa vänner som det drabbar. Dom har varit 4 killar som hängt ihop som bröder de senaste åren. Bodde tillsammans nere i Falköping under gymnasietiden och trots att dom bor i olika städer, tom olika länder så ses dom regelbundet och direkt nu när det här hände med Hampus så kom både Staffan, Victor och Jakob upp till Stockholm och hälsade på.
Att Elin också ligger inlagd och att det närmar sig årsdag för Kims död gör att det är mycket sjukhus och sorg i mina tankar och känslor just nu. Det är inte rättvist att unga personer ska må dåligt, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Ännu mer suger det att det inte finns mycket jag kan göra. Det känns liksom lite tungt just nu...
Vi var där nu i veckan och hälsade på. Skönt att få krama och prata en stund med honom och det är härligt att se att samma glimt i ögat och samma humor finns hos honom precis som vanligt! Att vara där förde tankarna direkt tillbaka på när Victor som tillhör samma killgäng låg på samma sjukhus och kämpade för att få sitt liv igen. http://www.svd.se/sport/volleybolloftet-vann-kampen-mot-sjukdomen_8647362.svd
Det gör ont och känns så orättvist att så unga, trevliga och underbara killar drabbas av sånt här! Ännu mer ont gör det att det är några av min brors bästa vänner som det drabbar. Dom har varit 4 killar som hängt ihop som bröder de senaste åren. Bodde tillsammans nere i Falköping under gymnasietiden och trots att dom bor i olika städer, tom olika länder så ses dom regelbundet och direkt nu när det här hände med Hampus så kom både Staffan, Victor och Jakob upp till Stockholm och hälsade på.
Att Elin också ligger inlagd och att det närmar sig årsdag för Kims död gör att det är mycket sjukhus och sorg i mina tankar och känslor just nu. Det är inte rättvist att unga personer ska må dåligt, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Ännu mer suger det att det inte finns mycket jag kan göra. Det känns liksom lite tungt just nu...
söndag 9 februari 2014
Kylie vinner och tar sista pinnen i Ho2
Igår var vi och tävlade klass 2 i hemmahallen. Med två agilityklasser och en hopp. Det var vår debut på rc på balansen så jag var lite fundersam över vad jag skulle förvänta mig.
Jag satte målet i första klassen att bara låta henne ta den helt fritt och utan att tajta henne efteråt förrän hon var helt av. Köra på oavsett om hon hoppade eller sprang och vid eventuellt hopp tänka om till andra klassen.
Hon hoppar balansen. Det är svårt att se på filmen här ifall hon gör ett hopp (jämfota med bakbenen) eller om det är ett språng (separerade bakben) som blir för långt och missas. Men på telefonen går det att zooma och pausar man då på rätt ställe så ser man att det är ett hopp. Man kan också se att hon inte springer så lågt som hon brukar på träning och att hon blir väldigt hög i springstilen på nedfarten innan hon hoppar. Svängen efter blev ju urdålig då hon kom långt från balansen vilket följde med till tunneln. A-hindrets första nedfart syns inte men det är väl hyfsat. Inte snyggt men hyfsat enligt min minnesbild. Sen suger jag APA från tunneln under balansen fram till slalom. Är så tydligt på filmen att jag varken förbereder innan tunneln, plockar ordentligt upp henne efter. Inte heller bromsar jag upp henne (vilket jag ändå tränat massa på *morr*) inför hoppet och släpper henne stort innan slalom. Äsch på mig men väldigt duktig K som varken diskar sig i slalomet eller försvinner bort på annat. Sen flyter vi på fint och a-hindret nu blev riktigt bra. Är väldigt nöjd med sista svängen innan gungan där jag verkligen genomförde mig plan och hon blir också väldigt tajt och fin. Anna gillade också svängen hör man ;) Glädje att vi ändå kan ta fram det vi tränat på i skarpt läge även om jag inte lyckas göra rätt varje gång.
I andra loppet hade jag med mig belöning in på banan och planerade att ta om balansen ifall hon hoppade igen. Duktig i slalomingången men hoppar ur de två sista portarna. Hoppar sen balansen (hon är nog på men det är ett tydligt hopp) och jag tar om och skickar på henne framåt och sen går vi av. Man ser här att hon bägge gångerna springer djupare än första loppet över balansen men att hon höjer sig på nerfarten. Andra gången springer hon längre ner men vi behöver jobba på att få ner henne djupt hela vägen. Jag vill ha henne parallell med balansen hela vägen men man ser om man pausar precis i sista språnget att hon snarare är parallell med golvet dvs mer hopp än spring. Kvittot säger alltså att mer träning behövs innan rc är klart för att tävlas på. Pluspoäng för att hon inte går ner sig när vi gör om utan fortfarande försöker med rc med fart jämfört med i måndags när jag surnade till och hon gick tillbaka till att smyga sig ner (lite nervös inför tävlingen med det genrepet^^)
Sista loppet var hopploppet. Filmen är snedroterad och jag får inte till det rättvänt :/ Så ska ni se något får ni ta till lite nackspärr. Svängen mellan 2 & 3 blev kass. Raksträckan sen över planen blev bra trots att jag inte hann ner efter tunneln och tajta till henne. Sen blev det tokigt då jag inte vågade trycka ut på avstånd och sticka i tid efter andra tunneln så jag blev kvar på samma sida istället för att gå upp och göra jaakkon jag hade tänkt göra på bortre vingen. Hon blir ju då så klart vid i svängen där eftersom att jag inte gör något alls för att tajta henne men vi klarar oss hela vägen till mål med bästa tiden. En kort och snabb bana. Det blev alltså en vinst och sista pinnen i hopp2! Så nu är damen klar för hopp3 :D
Vi kör nog klass 2 som planerat nästa helg och hoppas på lite tur i agilityn då jag redan betalat och planerat att träffa Annie då tävlingen går i Linköping. Efter det blir det lite tävlingspaus till rättvik där K får debutera i 3an!!
Obligatoriska posebilden på vinnarhunden
Jag satte målet i första klassen att bara låta henne ta den helt fritt och utan att tajta henne efteråt förrän hon var helt av. Köra på oavsett om hon hoppade eller sprang och vid eventuellt hopp tänka om till andra klassen.
Hon hoppar balansen. Det är svårt att se på filmen här ifall hon gör ett hopp (jämfota med bakbenen) eller om det är ett språng (separerade bakben) som blir för långt och missas. Men på telefonen går det att zooma och pausar man då på rätt ställe så ser man att det är ett hopp. Man kan också se att hon inte springer så lågt som hon brukar på träning och att hon blir väldigt hög i springstilen på nedfarten innan hon hoppar. Svängen efter blev ju urdålig då hon kom långt från balansen vilket följde med till tunneln. A-hindrets första nedfart syns inte men det är väl hyfsat. Inte snyggt men hyfsat enligt min minnesbild. Sen suger jag APA från tunneln under balansen fram till slalom. Är så tydligt på filmen att jag varken förbereder innan tunneln, plockar ordentligt upp henne efter. Inte heller bromsar jag upp henne (vilket jag ändå tränat massa på *morr*) inför hoppet och släpper henne stort innan slalom. Äsch på mig men väldigt duktig K som varken diskar sig i slalomet eller försvinner bort på annat. Sen flyter vi på fint och a-hindret nu blev riktigt bra. Är väldigt nöjd med sista svängen innan gungan där jag verkligen genomförde mig plan och hon blir också väldigt tajt och fin. Anna gillade också svängen hör man ;) Glädje att vi ändå kan ta fram det vi tränat på i skarpt läge även om jag inte lyckas göra rätt varje gång.
I andra loppet hade jag med mig belöning in på banan och planerade att ta om balansen ifall hon hoppade igen. Duktig i slalomingången men hoppar ur de två sista portarna. Hoppar sen balansen (hon är nog på men det är ett tydligt hopp) och jag tar om och skickar på henne framåt och sen går vi av. Man ser här att hon bägge gångerna springer djupare än första loppet över balansen men att hon höjer sig på nerfarten. Andra gången springer hon längre ner men vi behöver jobba på att få ner henne djupt hela vägen. Jag vill ha henne parallell med balansen hela vägen men man ser om man pausar precis i sista språnget att hon snarare är parallell med golvet dvs mer hopp än spring. Kvittot säger alltså att mer träning behövs innan rc är klart för att tävlas på. Pluspoäng för att hon inte går ner sig när vi gör om utan fortfarande försöker med rc med fart jämfört med i måndags när jag surnade till och hon gick tillbaka till att smyga sig ner (lite nervös inför tävlingen med det genrepet^^)
Sista loppet var hopploppet. Filmen är snedroterad och jag får inte till det rättvänt :/ Så ska ni se något får ni ta till lite nackspärr. Svängen mellan 2 & 3 blev kass. Raksträckan sen över planen blev bra trots att jag inte hann ner efter tunneln och tajta till henne. Sen blev det tokigt då jag inte vågade trycka ut på avstånd och sticka i tid efter andra tunneln så jag blev kvar på samma sida istället för att gå upp och göra jaakkon jag hade tänkt göra på bortre vingen. Hon blir ju då så klart vid i svängen där eftersom att jag inte gör något alls för att tajta henne men vi klarar oss hela vägen till mål med bästa tiden. En kort och snabb bana. Det blev alltså en vinst och sista pinnen i hopp2! Så nu är damen klar för hopp3 :D
Vi kör nog klass 2 som planerat nästa helg och hoppas på lite tur i agilityn då jag redan betalat och planerat att träffa Annie då tävlingen går i Linköping. Efter det blir det lite tävlingspaus till rättvik där K får debutera i 3an!!
Obligatoriska posebilden på vinnarhunden
torsdag 6 februari 2014
Kylie letar efter agilitylag!
Irjas rehab går framåt. Hon är betydligt bättre i kvadriceps och är lättare att stretcha. Vid massagen märker man dock att hon har ont i musklerna i ryggen så där jobbar vi fortfarande men det blir sakta bättre även i do mmusklerna. Thea har flikat upp en bit av sin trampdyna såg jag här om dagen när jag klippte hennes klor så nu går hon med tassalva och vetflex över för att skydda det och se till att det läker ihop så snabbt som möjligt. Hon har inte ont av det alls uten jag vill mest att det ska läka klart. Så vi får se om det är tillräckligt läkt till tävlingen på söndag eller inte. Det verkade vara några dagar gammalt när jag upptäckte det för det hade redan börjar läka bra så jag hoppas att det ska avra lugnt att tävla laget på söndag.
Vi börjar bli väldigt vana vid sjuklingar och skador här hemma -.-
Tur att galningen K håller sig piggelin iaf. Hon ska tävla på lördag, klass 2. Blir debut på hennes running (ifall det är någon balans med vill säga) då eftersom att jag gjorde en bana utan runningen på wao-games. Dubbla agilityklasser är det också så det blir ett kvitto på hur långt vi kommit i träningen. Jag har inte direkta förväntningar då vi i måndags tränade och hon gick klockrent 100% snygga träffar åt ena hållet i banan med lika klockrent 100% hopp åt andra och när jag blev lite sur och tog om så gick hon tillbaka till att smyga och försiktigt trava ner på nedfarten. Så hur det blir på tävlingen får vi se. För mig är det inte viktigt att vara helt klar med något innan vi testar på tävling så länge jag har inställningen att det just är träning på bana med mer miljöstörning och därför känns det lugnt att köra rc trots att det inte är klart än. Viktigast är att det är klart till sommaren och SM.
Btw så letar jag och Kylie efter lag till 2014 (vi har ju varit inhopp ett år i No Limit). Vi har tyckt det varit väldigt roligt att tävla lag 2013 så skulle gärna göra så även 2014. Vi vill satsa på SM och kan tävla mycket. Så om du har något lag eller om du vet folk som vill bilda ett nytt lag tillsammans med oss så får du gärna hojta till!
Vi börjar bli väldigt vana vid sjuklingar och skador här hemma -.-
Tur att galningen K håller sig piggelin iaf. Hon ska tävla på lördag, klass 2. Blir debut på hennes running (ifall det är någon balans med vill säga) då eftersom att jag gjorde en bana utan runningen på wao-games. Dubbla agilityklasser är det också så det blir ett kvitto på hur långt vi kommit i träningen. Jag har inte direkta förväntningar då vi i måndags tränade och hon gick klockrent 100% snygga träffar åt ena hållet i banan med lika klockrent 100% hopp åt andra och när jag blev lite sur och tog om så gick hon tillbaka till att smyga och försiktigt trava ner på nedfarten. Så hur det blir på tävlingen får vi se. För mig är det inte viktigt att vara helt klar med något innan vi testar på tävling så länge jag har inställningen att det just är träning på bana med mer miljöstörning och därför känns det lugnt att köra rc trots att det inte är klart än. Viktigast är att det är klart till sommaren och SM.
Btw så letar jag och Kylie efter lag till 2014 (vi har ju varit inhopp ett år i No Limit). Vi har tyckt det varit väldigt roligt att tävla lag 2013 så skulle gärna göra så även 2014. Vi vill satsa på SM och kan tävla mycket. Så om du har något lag eller om du vet folk som vill bilda ett nytt lag tillsammans med oss så får du gärna hojta till!
söndag 2 februari 2014
Thea debuterar i rally och Kylie tar sitt andra godkända resultat
Igår tävlade Kylie och Thea rally. Det var Uppsala HU som hade tävling i väsbyhallen. Thea har ju bara kört rally på KM på Väsby i somras och inte tränat det mer sen dess fram till för några veckor sen. Har aldrig haft en plan på att köra rally med henne och inte heller haft ork till att köra alla grenar med alla tjejerna utan dom två pälsbollarna har fått göra det dom är bäst på helt enkelt. Men nu när Irja inte får tävla och tävlingen var så nära så tänkte jag att hon lika gärna kunde få köra så fick jag ju två starter. Hon har inga problem egentligen med nybörjarklassen annat än sitt-stå så det har vi hårdtränat nu i två veckor. Använt nästan varje måltid till att träna det och det har gett bra resultat.
Sista träningspasset nu i veckan gjorde mig lite lätt salig! Inte för hur bra Thea var i rallyn i sig utan vad somhände under själva passet. Det började med att hon var helt nipprig, studsade omkring och testade precis allt utan att ta sig tid att lyssna på kommandot. Upp och ner, skällde och snurrade. Garvade lite åt hennes entusiams men sen fick jag till slut fånga tag i henne och säga åt henne att lugna ner sig. Efter tillsägningen (som inte alls var hård men för henne så var den nog det) såg hon väldigt osäker och tveksam ut. Jag tänkte "åh nej, nu pajade jag allt". Men belönade hennes väldigt försiktiga sättande med mat och efter det såg hon ut som att hon tänkte "det här kan jag ju". Självförtroendet kom tillbaka och hon gjorde sen ett kanonfint träningspass där bonus blev att hon gjorde ca 90% rätt. För mig var den största segern att jag kunde säga åt henne, hon tog det och utan att gå ner sig sen fortsatte hela passet. Gud så långt vi kommit på våra 4 år tillsammans!! :D Vad hon lärt mig om osäkra hundar den här damen. Som ju knappt tog godis vid träning om det var en hund för nära och som hoppade till när något föll från träden. Och som första sommaren här la sig ner mitt i slalom efter att ha gjort fel två ggr (utan tillsägelse, bara gjorde om övningen) då hon hellre gav upp än att våga försöka och det blev fel. Och nu kan hon inte bara göra om utan tom ta en tillsägelse och ändå fortsätta. Åh vad jag blev glad :D
Själva tävlingen gick också kanon för Thea. Förutom sitt-stå så var jag mest fundersam över hur hon skulle hantera att det var folk på banan som stod och tittade och hundar nära utanför. I agilityn går det ju fortare och hon har mindre tid att tänka men även där reagerar hon ju ibland på tex hinderfixare eller domare. Hon var lite tittig på banan och tappade mig lite ibland när hon kollade in omgivningarna. Det drog ner vårt tempo lite men vi klarade oss hela tiden inom vad jag tycker är ok.
Ni kan se exempel på hennes koll av omgivningarna vid skylt 3 (180 höger) där hon tittar lite på Cilla och Diana som bakdömer eller skylt 7 (1,2,3 bakåt) där någon hyshar till och hon direkt vill kolla av det innan hon sätter sig. Vid skylt 9 sitt-stå klantar jag mig och glömmer säga åt henne att följa med efter att jag sagt stanna i ställandet. Har ju inte tränat henne speciellt mycket i att stanna kvar när jag rör mig så tänkte inte alls på att hon ju har full koll på att man står kvar när matte sagt stanna. Där fick vi en bris -1. I springandet sen tappade hon lite tempo (vi har inte tränat tempoväxlingar alls och jag ser ju ut som en mupp i min springstil :P). Vid skylt 13 (sitt framför-höger ingång-sitt) så skällde hon till precis innan och började väl tagga till lite agilitystajl. Jag får inte riktigt fram henne ordentligt framför mig utan hon sätter sig snett när hon väl sätter sig. Så där fick vi sned -1 och sen -1.
De var de enda avdragen vi fick så Thea fick hela 97 poäng på sin rallydebut. Det blev en 4e plats och kommentaren på protokollet säger: Fin runda! Lugnt, fint ekipage! Är väldans stolt över min lilla tjej! Nu blev det nog några fler rallystarter för sheltiefluffet
Kylie som jag hade lite högre förväntningar på gick det blandat med. Kylies stora svaghet är frestelsen om det ligger mindre boll där. Men vi har tränat en hel del och tom med tennisboll (som är nog lika svårt som ett får) har vi fått till ett helt ok moment. Hon har ju lite positionsstrul även här som i lydnaden men iom att jag får prata med henne och att det ofta inte går mer än ett par meter av följsamhet innan något annat moment kommer så brukar inte det vara ett problem i rallyn. Glad blev jag över att i frestelsen låg en fläta och en större mjuk boll som inte alls såg ut som något vi brukar träna med. Tränade på att gå förbi vår egen fläta lite innan vår start och hon sneglade knappt på den så det kändes riktigt bra! Tyvärr blev det inte lika bra sen på banan. Hon gick klockrent de första 3 skyltarna. Vi fick en bris -1 på andra skylten som var sitt-hopp (inte med på filmen som startar när vi är i sprialen som var skylt 3) som berodde på att hon tar i så över hoppet och hamnar långt fram och sen måste komma tillbaka till mig in i position. Jag bryr mig inte alls om det avdraget för hon hoppar så för att hon tycker att agilityn är ju så rolig och där ska man ta i med fart.
Det ni sen ser på filmen är när vi går ut från spiralen så ser hon frestelsen rakt framför sig och låser sig helt. Vi får en massa strul vid den skylten men får snällt nog bara bris -5 i protokollet (jag hade iaf dragit -10 för fel övning). Fick nte riktigt tillbaka det fina fokuset hon hade innan och det hänger med sen till skylten efter där vi får en bris -1 när hon försvinner iväg framåt istället för att sätta sig. Men sen hittar vi tillbaka och hon gör ett stabilt sitt-stå-gå runt och ett bra backande. Hon blir lite sned men betydligt bättre än vanligt. Här börjar man märka att hon blir lite flämtig och jag tror det är väldigt tufft för henne att hålla fokus trots bollen som låg och drog från frestelsen. Man ser efter skylt 7 (vändningen mot varandra) att hon tittar bort mot frestelsen igen men kan hålla sig i skinnet. Från skylt 9 och framåt får jag slita en del för att hålla hennes uppmärksamhet men är väldigt nöjd med hennes skiften sitt-stå-ligg innan frestelsen. I själva frestelsen så tappar jag henne helt första vändan och sen går hon fint tillbaka till första konen och mitt i allt strulet glömmer jag var vi är och är på väg att ta ett varv till runt konen innan jag kommer på mig själv och går vidare. Där tappade vi 3 poäng, två på bris -1 och en på förarfel -1. USCH vad arg jag blir på vår dåliga frestelse och att jag inte tränar det tillräckligt! Har iaf nu en bättre plan för hur jag ska träna där jag ska använda andras leksaker och be andra att dom lägger ut dom. Plus att vi behöver ju träna position och fokus i lydnaden trots störning som tex leksaker och det borde göra att problem som det här försvinner.
Min känsla hänger sig kvar resten av rundan och jag går i princip bara och oroar mig för att tappa henne igen. Hon tittar en gång vid skylten direkt efter frestelsen när hon går bakom mig, där fick vi även -1 för nos på skylten. Sen tittar hon mot frestelsen igen vid skylten efter det i svängen. Jag peppar upp henne lite extra inför snurren vilket tillsammans med lite frustration över att inte få ta bollen gör att hon skäller till. Men trots det orkar hon ändå hålla sig och tar resten av banan fint! Honören har jag inte med på filmen mer än en liten stund men den var i sitt framför och det gjorde hon kanoners. Tittade bak och vinklade öronen lite då och då men satt stilla hela tiden. Totalt blev det 86 poäng då vi fick -3 på helheten. Är väldigt nöjd över poängen i sig och kommentaren som sa Trevligt ekipage, träna uthållighet och störning har så rätt! Trots missarna räckte våra poäng till en 6e plats i startfältet och vi fick alltså vårt andra godkända resultat i avancerad klass.
Det är väldigt bra att jag fick Kylies runda filmad då jag verkligen kan njuta av de fina delarna som finns mellan allt strulet. Känslan var betydligt värre kan jag säga. Ironiskt att den hunden jag inte hade några förväntningar på alls klarade sig finfint medan hunden med högre förväntningar klappade ihop lite lätt. Men jag har också tränat en hel del med Thea och knappt något alls med Kylie annat än några vändor backa och jag vet inte hur många gånger jag skrivit här i bloggen att hon har svårt med fotposition (på bägge sidor) och att hon inte klarar störning i den och speciellt inte av roliga bollar. Så om jag någon j***a gång kan få ändan ur vagnen och träna upp hennes stadga i position vid sidan som hennes stadga vid stanna så skulle vi få ett helt annat resultat.
Sista träningspasset nu i veckan gjorde mig lite lätt salig! Inte för hur bra Thea var i rallyn i sig utan vad somhände under själva passet. Det började med att hon var helt nipprig, studsade omkring och testade precis allt utan att ta sig tid att lyssna på kommandot. Upp och ner, skällde och snurrade. Garvade lite åt hennes entusiams men sen fick jag till slut fånga tag i henne och säga åt henne att lugna ner sig. Efter tillsägningen (som inte alls var hård men för henne så var den nog det) såg hon väldigt osäker och tveksam ut. Jag tänkte "åh nej, nu pajade jag allt". Men belönade hennes väldigt försiktiga sättande med mat och efter det såg hon ut som att hon tänkte "det här kan jag ju". Självförtroendet kom tillbaka och hon gjorde sen ett kanonfint träningspass där bonus blev att hon gjorde ca 90% rätt. För mig var den största segern att jag kunde säga åt henne, hon tog det och utan att gå ner sig sen fortsatte hela passet. Gud så långt vi kommit på våra 4 år tillsammans!! :D Vad hon lärt mig om osäkra hundar den här damen. Som ju knappt tog godis vid träning om det var en hund för nära och som hoppade till när något föll från träden. Och som första sommaren här la sig ner mitt i slalom efter att ha gjort fel två ggr (utan tillsägelse, bara gjorde om övningen) då hon hellre gav upp än att våga försöka och det blev fel. Och nu kan hon inte bara göra om utan tom ta en tillsägelse och ändå fortsätta. Åh vad jag blev glad :D
Själva tävlingen gick också kanon för Thea. Förutom sitt-stå så var jag mest fundersam över hur hon skulle hantera att det var folk på banan som stod och tittade och hundar nära utanför. I agilityn går det ju fortare och hon har mindre tid att tänka men även där reagerar hon ju ibland på tex hinderfixare eller domare. Hon var lite tittig på banan och tappade mig lite ibland när hon kollade in omgivningarna. Det drog ner vårt tempo lite men vi klarade oss hela tiden inom vad jag tycker är ok.
Ni kan se exempel på hennes koll av omgivningarna vid skylt 3 (180 höger) där hon tittar lite på Cilla och Diana som bakdömer eller skylt 7 (1,2,3 bakåt) där någon hyshar till och hon direkt vill kolla av det innan hon sätter sig. Vid skylt 9 sitt-stå klantar jag mig och glömmer säga åt henne att följa med efter att jag sagt stanna i ställandet. Har ju inte tränat henne speciellt mycket i att stanna kvar när jag rör mig så tänkte inte alls på att hon ju har full koll på att man står kvar när matte sagt stanna. Där fick vi en bris -1. I springandet sen tappade hon lite tempo (vi har inte tränat tempoväxlingar alls och jag ser ju ut som en mupp i min springstil :P). Vid skylt 13 (sitt framför-höger ingång-sitt) så skällde hon till precis innan och började väl tagga till lite agilitystajl. Jag får inte riktigt fram henne ordentligt framför mig utan hon sätter sig snett när hon väl sätter sig. Så där fick vi sned -1 och sen -1.
De var de enda avdragen vi fick så Thea fick hela 97 poäng på sin rallydebut. Det blev en 4e plats och kommentaren på protokollet säger: Fin runda! Lugnt, fint ekipage! Är väldans stolt över min lilla tjej! Nu blev det nog några fler rallystarter för sheltiefluffet
Kylie som jag hade lite högre förväntningar på gick det blandat med. Kylies stora svaghet är frestelsen om det ligger mindre boll där. Men vi har tränat en hel del och tom med tennisboll (som är nog lika svårt som ett får) har vi fått till ett helt ok moment. Hon har ju lite positionsstrul även här som i lydnaden men iom att jag får prata med henne och att det ofta inte går mer än ett par meter av följsamhet innan något annat moment kommer så brukar inte det vara ett problem i rallyn. Glad blev jag över att i frestelsen låg en fläta och en större mjuk boll som inte alls såg ut som något vi brukar träna med. Tränade på att gå förbi vår egen fläta lite innan vår start och hon sneglade knappt på den så det kändes riktigt bra! Tyvärr blev det inte lika bra sen på banan. Hon gick klockrent de första 3 skyltarna. Vi fick en bris -1 på andra skylten som var sitt-hopp (inte med på filmen som startar när vi är i sprialen som var skylt 3) som berodde på att hon tar i så över hoppet och hamnar långt fram och sen måste komma tillbaka till mig in i position. Jag bryr mig inte alls om det avdraget för hon hoppar så för att hon tycker att agilityn är ju så rolig och där ska man ta i med fart.
Det ni sen ser på filmen är när vi går ut från spiralen så ser hon frestelsen rakt framför sig och låser sig helt. Vi får en massa strul vid den skylten men får snällt nog bara bris -5 i protokollet (jag hade iaf dragit -10 för fel övning). Fick nte riktigt tillbaka det fina fokuset hon hade innan och det hänger med sen till skylten efter där vi får en bris -1 när hon försvinner iväg framåt istället för att sätta sig. Men sen hittar vi tillbaka och hon gör ett stabilt sitt-stå-gå runt och ett bra backande. Hon blir lite sned men betydligt bättre än vanligt. Här börjar man märka att hon blir lite flämtig och jag tror det är väldigt tufft för henne att hålla fokus trots bollen som låg och drog från frestelsen. Man ser efter skylt 7 (vändningen mot varandra) att hon tittar bort mot frestelsen igen men kan hålla sig i skinnet. Från skylt 9 och framåt får jag slita en del för att hålla hennes uppmärksamhet men är väldigt nöjd med hennes skiften sitt-stå-ligg innan frestelsen. I själva frestelsen så tappar jag henne helt första vändan och sen går hon fint tillbaka till första konen och mitt i allt strulet glömmer jag var vi är och är på väg att ta ett varv till runt konen innan jag kommer på mig själv och går vidare. Där tappade vi 3 poäng, två på bris -1 och en på förarfel -1. USCH vad arg jag blir på vår dåliga frestelse och att jag inte tränar det tillräckligt! Har iaf nu en bättre plan för hur jag ska träna där jag ska använda andras leksaker och be andra att dom lägger ut dom. Plus att vi behöver ju träna position och fokus i lydnaden trots störning som tex leksaker och det borde göra att problem som det här försvinner.
Min känsla hänger sig kvar resten av rundan och jag går i princip bara och oroar mig för att tappa henne igen. Hon tittar en gång vid skylten direkt efter frestelsen när hon går bakom mig, där fick vi även -1 för nos på skylten. Sen tittar hon mot frestelsen igen vid skylten efter det i svängen. Jag peppar upp henne lite extra inför snurren vilket tillsammans med lite frustration över att inte få ta bollen gör att hon skäller till. Men trots det orkar hon ändå hålla sig och tar resten av banan fint! Honören har jag inte med på filmen mer än en liten stund men den var i sitt framför och det gjorde hon kanoners. Tittade bak och vinklade öronen lite då och då men satt stilla hela tiden. Totalt blev det 86 poäng då vi fick -3 på helheten. Är väldigt nöjd över poängen i sig och kommentaren som sa Trevligt ekipage, träna uthållighet och störning har så rätt! Trots missarna räckte våra poäng till en 6e plats i startfältet och vi fick alltså vårt andra godkända resultat i avancerad klass.
Det är väldigt bra att jag fick Kylies runda filmad då jag verkligen kan njuta av de fina delarna som finns mellan allt strulet. Känslan var betydligt värre kan jag säga. Ironiskt att den hunden jag inte hade några förväntningar på alls klarade sig finfint medan hunden med högre förväntningar klappade ihop lite lätt. Men jag har också tränat en hel del med Thea och knappt något alls med Kylie annat än några vändor backa och jag vet inte hur många gånger jag skrivit här i bloggen att hon har svårt med fotposition (på bägge sidor) och att hon inte klarar störning i den och speciellt inte av roliga bollar. Så om jag någon j***a gång kan få ändan ur vagnen och träna upp hennes stadga i position vid sidan som hennes stadga vid stanna så skulle vi få ett helt annat resultat.
fredag 31 januari 2014
Klagomaskinen
Förbered dig på ett jävkligt negativt och klagande inlägg. Inte sugen på det så röstar jag för att du hoppar detta inlägget och springer vidare till mer positiv läsning ;)
Skriver ju mycket om hundarna i bloggen men här kommer nu uppdatering om mitt eget mående som fysiskt är rätt kasst för tillfället.
Ryggen är konstant sådär och jag svankar som den värsta hönan (svankar mer när jag har ont). Har haft ont i nacken i typ 2 månader. Vaknade en morgon med vad jag trodde var nackspärr för jag kunde inte röra huvudet åt vänster. Dagen efter var det betydligt bättre och satt bara kvar smärta precis i ytterläget. Dagen efter det så var smärtan bara dov och lite molande så tänkte att det skulle gå över men nix. Det har stannat vid den molande när jag vrider huvudet längst åt höger vilket stör mest när jag ska backa bilen då jag helst vill vända mig helt bakåt. Hjälper inte av att massera och hittar ingen muskel som gör ont utan det göra bara ont i just den vridningen. Borde kolla upp men inte orkat/prioriterat det då det inte stör så mycket i sig.
Nästa grej på smärt-klaga-av-sig-listan är mina käkar. Bägge käkarna gör nu konstant småont och över dagen varierar det i styrka. När jag slappnar av i tex bilen eller så efter att ha gjort något som uppehåller mog från att känna av rygg och käkar (tex ett möte, hundträning, prata med en kompis etc) så gör det tokigt ont. Några gånger har det kännts så pass att jag haft svårt att äta. Masserar och stretchar dem som jag fick tips av snälla facebookvänner när jag fick ont första gången (då försvann det efter ett par dagar) men hjälper inte. Själva massagen gör så ont att jag skulle kunna gråta. Men det är töntigt hur fort man vänjer sig vid smärta om den är konstant. Både rygg, nacke och käkar gör nu konstant ont och det stör mig inte i speciellt. Dock märker jag att om någon av smärtorna tilltar i styrka blir jag grinig och mår rätt dåligt över det. Käkarna har den här veckan varit jävliga! Antagligen behövs väl bettskena eller dylikt men med samma anledning som nacken och ryggen har jag inte orkat ta tag i det hittills.
Jag tror att både nacke och käkarna är tecken på stress. Men det är frustrerande då jag inte känner mig mer stressad. Har försökt sen i november att verkligen prioritera, planera och lägga om mina göranden så att jag ska kunna ta mer tid för mig själv och att återhämta mig. Då känns det jävligt taskigt att kroppen lägger på såklassiska stressymptom nu sen jul. Vet inte om hundarnas skador etc har stressat mer än jag varit medveten om eller ifall det är hela grejen med student, lite tid och lite pengar med mycket jag vill göra på min fritid som tillsammans gett en förhöjd stressnivå som hållit i sig länge över tid och kroppen nu inte kan hantera det längre. BAJS är det oavsett då jag inte har ork, tid eller pengar att gå till naprapat, massör, kiropraktor eller läkare och dividera om det här. Det gör för lite ont för att jag ska "behöva" göra något åt det men för mycket ont för att jag ska kunna ignorera det.
Ska vi bre på det ytterliggare med "hur synd det är om mig" så har jag nu så torra handryggar att jag får spontana sår. Antagligen för att det blåser så då jag har blivit torr om handryggarna de senaste vintrarna. Smörjer och har alltid vantar men just nu blir de varken bättre eller sämre.
Jaja, även om det fysiska suger apa så är det mentala uppåt iaf. Lite läskigt men spännande med praktiken vi gör i skolan just nu där jag är tillsammans med två tjejer på ett företag och ser hur vi kan hjälpa dom utveckla sin verksamhet. Kan säga att det är ett väldigt stort företag i Sverige så vore helt klart ballt om vi kan göra skillnad där. Hundträningen flyter på fint. Thea går som en klocka i agilityn och enda felen som uppstår är ifall jag slarvar. Kylie gör framsteg i svängarna om än inte alla och om än långsamt så är det kul att det går framåt. Rallyn är så skojigt att träna med Thea! Jag kikar på roliga kurser jag själv kommer hålla till våren och även kurser som jag är intresserad av att få till att gå på själv. Ha kikat och löst planerat tävlingskalendern fram till hösten. Dessutom ser jag så mycket fram emot resten av terminen i skolan med mina valbara kurser som jag tror blir väldigt roliga! På det är volleybollen superkul och tjejerna gör fina framsteg vilket också visas på matcherna. Så tro inte att jag deppar ihop bara för att kroppen inte vill sammarbeta utan här kör jag på ignorera, klaga och gör roliga saker!
Skriver ju mycket om hundarna i bloggen men här kommer nu uppdatering om mitt eget mående som fysiskt är rätt kasst för tillfället.
Ryggen är konstant sådär och jag svankar som den värsta hönan (svankar mer när jag har ont). Har haft ont i nacken i typ 2 månader. Vaknade en morgon med vad jag trodde var nackspärr för jag kunde inte röra huvudet åt vänster. Dagen efter var det betydligt bättre och satt bara kvar smärta precis i ytterläget. Dagen efter det så var smärtan bara dov och lite molande så tänkte att det skulle gå över men nix. Det har stannat vid den molande när jag vrider huvudet längst åt höger vilket stör mest när jag ska backa bilen då jag helst vill vända mig helt bakåt. Hjälper inte av att massera och hittar ingen muskel som gör ont utan det göra bara ont i just den vridningen. Borde kolla upp men inte orkat/prioriterat det då det inte stör så mycket i sig.
Nästa grej på smärt-klaga-av-sig-listan är mina käkar. Bägge käkarna gör nu konstant småont och över dagen varierar det i styrka. När jag slappnar av i tex bilen eller så efter att ha gjort något som uppehåller mog från att känna av rygg och käkar (tex ett möte, hundträning, prata med en kompis etc) så gör det tokigt ont. Några gånger har det kännts så pass att jag haft svårt att äta. Masserar och stretchar dem som jag fick tips av snälla facebookvänner när jag fick ont första gången (då försvann det efter ett par dagar) men hjälper inte. Själva massagen gör så ont att jag skulle kunna gråta. Men det är töntigt hur fort man vänjer sig vid smärta om den är konstant. Både rygg, nacke och käkar gör nu konstant ont och det stör mig inte i speciellt. Dock märker jag att om någon av smärtorna tilltar i styrka blir jag grinig och mår rätt dåligt över det. Käkarna har den här veckan varit jävliga! Antagligen behövs väl bettskena eller dylikt men med samma anledning som nacken och ryggen har jag inte orkat ta tag i det hittills.
Jag tror att både nacke och käkarna är tecken på stress. Men det är frustrerande då jag inte känner mig mer stressad. Har försökt sen i november att verkligen prioritera, planera och lägga om mina göranden så att jag ska kunna ta mer tid för mig själv och att återhämta mig. Då känns det jävligt taskigt att kroppen lägger på såklassiska stressymptom nu sen jul. Vet inte om hundarnas skador etc har stressat mer än jag varit medveten om eller ifall det är hela grejen med student, lite tid och lite pengar med mycket jag vill göra på min fritid som tillsammans gett en förhöjd stressnivå som hållit i sig länge över tid och kroppen nu inte kan hantera det längre. BAJS är det oavsett då jag inte har ork, tid eller pengar att gå till naprapat, massör, kiropraktor eller läkare och dividera om det här. Det gör för lite ont för att jag ska "behöva" göra något åt det men för mycket ont för att jag ska kunna ignorera det.
Ska vi bre på det ytterliggare med "hur synd det är om mig" så har jag nu så torra handryggar att jag får spontana sår. Antagligen för att det blåser så då jag har blivit torr om handryggarna de senaste vintrarna. Smörjer och har alltid vantar men just nu blir de varken bättre eller sämre.
Jaja, även om det fysiska suger apa så är det mentala uppåt iaf. Lite läskigt men spännande med praktiken vi gör i skolan just nu där jag är tillsammans med två tjejer på ett företag och ser hur vi kan hjälpa dom utveckla sin verksamhet. Kan säga att det är ett väldigt stort företag i Sverige så vore helt klart ballt om vi kan göra skillnad där. Hundträningen flyter på fint. Thea går som en klocka i agilityn och enda felen som uppstår är ifall jag slarvar. Kylie gör framsteg i svängarna om än inte alla och om än långsamt så är det kul att det går framåt. Rallyn är så skojigt att träna med Thea! Jag kikar på roliga kurser jag själv kommer hålla till våren och även kurser som jag är intresserad av att få till att gå på själv. Ha kikat och löst planerat tävlingskalendern fram till hösten. Dessutom ser jag så mycket fram emot resten av terminen i skolan med mina valbara kurser som jag tror blir väldigt roliga! På det är volleybollen superkul och tjejerna gör fina framsteg vilket också visas på matcherna. Så tro inte att jag deppar ihop bara för att kroppen inte vill sammarbeta utan här kör jag på ignorera, klaga och gör roliga saker!
Livet går vidare
Det händer mycket på en vecka. Irja har varit på återbesök på Ultuna och det är möjligt att hon slipper operera andra knät. Knät i sig besvärar henne inte och hoppar bara i extrema böjningar eller vid vissa belastningsövningar (tex om jag stretchar henne ståendes måste jag hålla i högra knät när jag stretchar vänstra benet). Vi jobbar på för att få upp hennes muskelmassa i opererade benet och på att tänja ut hennes korta kvadtricepsmuskler. Om jag fattat det hela rätt är det muskeln som sträcker knät. Den går från knät och fäster sedan uppe i ryggen och är väldigt kort på bägge sidor. Den masserar vi, stretchar och tänjer sakta ut. Hon fortsätter med vattentrask på väsby (betydligt närmare än att åka till Uppsala), med kavaletti och promenader i skog och mark i sakta skritt. En del backträning blir det också och man kan se att hon sträcker som bäst när hon har nosen i marken. Dels för att hon då jobbar lågt men också för att hon är lite upptagen. Så nu går jag mot mitt tålamod och låter henne dammsuga konstant utomhus XD Dock inte fastna på alla fläckar men gärna följa någon doft så att hon är i rörelse.
Var på Väsbys rehab igår. Fick massage för hand och med laser och sen traska i vatten plus stretch efteråt. Det mesta som Lotta och Kjerstin säger är samma men lite är olika. Jag tar in bägge och reflekterar själv över vad jag tror är bäst för Irja. Båda känns väldigt kunniga och Lotta har erfarenhet från Strömsholm och Kjerstin från Ultuna så jag får helt enkelt avgöra de små skillnaderna själv. Kjerstin har tex inte pratat så mycket om massage men när Lotta visade hur hon gick efter massagen och även tryckte lite lätt på musklerna i ryggen, (som jag kunde känna var väldigt spända) där kvadricepsen har sina fästen, under tiden som hon traskade så såg jag hur hon tog ut stegen mer. Efter kvällens massage hemma (både för hand och med min människomassageapparat som har värme inbyggd) så gick det väldigt enkelt att stretcha ut henne jämfört med innan så den tror jag helt på.
Lotta tycker att det är helt ok att Irja travar ibland för att avlasta i träningen lite medan Kjerstin visst säger att det är ok att hon travar lite men skritt så mycket som möjligt. Testade på den 20 minuter långa promenaden igår att låta henne trava en bit (måste då gå lite fortare än mitt vanliga tempo då mitt normala tempo ligger precis i hennes halvt skritt - halv trav) och tycker då att hon går lite med knyckigt och orent och belastar höger lite mer så vi kör på mest skritt tills vidare iaf.
Testade igår att stretcha de andra hundarna för att se hur dom kändes och Thea och Gus var inga problem alls. Kylie däremot kändes också kort så nu får även hon åka med på stretchtåget. Ska boka in friskvårdskoll av både T och K har jag tänkt. Kan just nu dock inte bestämma mig för vart jag ska ta dem då bägge känns kunniga, Väsby är betydligt närmare men Kjerstin har jag vänner som rekommenderat. Får avvakta lite till.
Gus mår prima. Han har fått testa ett par gånger att vara lös uppe i skogsdungen vi har nära huset när jag ändå avslutat promenaderna där med Irja. Grymt att ha skogen så nära att jag kan gå en 10-15 minuter och sen köra 5-10 minuter i skogen med henne över rötter och bergsknallar. Där klarar Gus sig utmärkt. Springer inte in i någonting alls och kommer som ett skott på inkallning. Just nu har han lätt den bästa inkallningen av alla hundarna. Kylie kommer ju alltid direkt med fart men vill ju helst iväg igen, Thea lyssnar på 17 gången (märker att hon lyssnar bättre på andra ljud som tex vissling än det starkaste "T"et som ju inte blir så starkt när man ropar det) och Irja får ju inte gå något själv så. Gus kommer som en liten skållad råtta och rusar fram och studsar upp mot benet på mig om jag så bara ropar hans namn eller ännu hellre på en vissling. Så jäkla söt den där lilla! Hans stygn har vandrat ut lite till och igår var knuten närmast nosen borta. Antingen har den fallit av eller så har han kliat bort den. Litet rosa ärr under men inget som han mår dåligt av. Så jag kommer avvakta ett tag till med stygnen som är kvar som för övrigt knappt syns alls för pälsen som vuxit ut över.
Blir tävling i rally imorgon i Väsby om någon är sugen på att komma förbi och säga hej. Thea debuterar i nybörjarklassen och vi har jobbat de senaste två veckorna med sitt-stå. Nu har vi til det på ord+handtecken och hon står kvar utan att nudda mig. Men jag blir dubbelvikt precis vid handrörelsen så vore ju trevligt att banta ner tecknet mindre men det blir ett framtida projekt. När vi tränade igår var hon helt sprallig. Studsade och snurrade och testade tusen saker för varje kommando. Jag var tom tvungen att säga åt henne att lugna ner sig för att få lite fokus :P Precis efter att jag sa till henne så gjorde hon ett väldigt osäkert intryck när hon satte sig och jag tänkte att jag nu blev lite för hård mot henne som ju är så försiktig i sig. Men belönade sättandet och resten av passet var klockrent men en snabb och självsäker tjej som hade högt fokus och gjorde lätt 90% rätt! Kylie och jag har mest tränat på att backa i rätt tempo och rakt och det blir sakta bättre. När jag backar eller om jag säger backa så rusar hon bakåt och hamnar då väldigt snett. Det är svårt att få henne att hålla en ok position i backandet men ser det inte som ett problem i sig. Det är ju positionen i fotgåendet på bägge sidor som är hennes svaghet så när vi nu tar tag i detta på riktigt tror jag att backandet faller sig naturligt.
Var på Väsbys rehab igår. Fick massage för hand och med laser och sen traska i vatten plus stretch efteråt. Det mesta som Lotta och Kjerstin säger är samma men lite är olika. Jag tar in bägge och reflekterar själv över vad jag tror är bäst för Irja. Båda känns väldigt kunniga och Lotta har erfarenhet från Strömsholm och Kjerstin från Ultuna så jag får helt enkelt avgöra de små skillnaderna själv. Kjerstin har tex inte pratat så mycket om massage men när Lotta visade hur hon gick efter massagen och även tryckte lite lätt på musklerna i ryggen, (som jag kunde känna var väldigt spända) där kvadricepsen har sina fästen, under tiden som hon traskade så såg jag hur hon tog ut stegen mer. Efter kvällens massage hemma (både för hand och med min människomassageapparat som har värme inbyggd) så gick det väldigt enkelt att stretcha ut henne jämfört med innan så den tror jag helt på.
Lotta tycker att det är helt ok att Irja travar ibland för att avlasta i träningen lite medan Kjerstin visst säger att det är ok att hon travar lite men skritt så mycket som möjligt. Testade på den 20 minuter långa promenaden igår att låta henne trava en bit (måste då gå lite fortare än mitt vanliga tempo då mitt normala tempo ligger precis i hennes halvt skritt - halv trav) och tycker då att hon går lite med knyckigt och orent och belastar höger lite mer så vi kör på mest skritt tills vidare iaf.
Testade igår att stretcha de andra hundarna för att se hur dom kändes och Thea och Gus var inga problem alls. Kylie däremot kändes också kort så nu får även hon åka med på stretchtåget. Ska boka in friskvårdskoll av både T och K har jag tänkt. Kan just nu dock inte bestämma mig för vart jag ska ta dem då bägge känns kunniga, Väsby är betydligt närmare men Kjerstin har jag vänner som rekommenderat. Får avvakta lite till.
Gus mår prima. Han har fått testa ett par gånger att vara lös uppe i skogsdungen vi har nära huset när jag ändå avslutat promenaderna där med Irja. Grymt att ha skogen så nära att jag kan gå en 10-15 minuter och sen köra 5-10 minuter i skogen med henne över rötter och bergsknallar. Där klarar Gus sig utmärkt. Springer inte in i någonting alls och kommer som ett skott på inkallning. Just nu har han lätt den bästa inkallningen av alla hundarna. Kylie kommer ju alltid direkt med fart men vill ju helst iväg igen, Thea lyssnar på 17 gången (märker att hon lyssnar bättre på andra ljud som tex vissling än det starkaste "T"et som ju inte blir så starkt när man ropar det) och Irja får ju inte gå något själv så. Gus kommer som en liten skållad råtta och rusar fram och studsar upp mot benet på mig om jag så bara ropar hans namn eller ännu hellre på en vissling. Så jäkla söt den där lilla! Hans stygn har vandrat ut lite till och igår var knuten närmast nosen borta. Antingen har den fallit av eller så har han kliat bort den. Litet rosa ärr under men inget som han mår dåligt av. Så jag kommer avvakta ett tag till med stygnen som är kvar som för övrigt knappt syns alls för pälsen som vuxit ut över.
Blir tävling i rally imorgon i Väsby om någon är sugen på att komma förbi och säga hej. Thea debuterar i nybörjarklassen och vi har jobbat de senaste två veckorna med sitt-stå. Nu har vi til det på ord+handtecken och hon står kvar utan att nudda mig. Men jag blir dubbelvikt precis vid handrörelsen så vore ju trevligt att banta ner tecknet mindre men det blir ett framtida projekt. När vi tränade igår var hon helt sprallig. Studsade och snurrade och testade tusen saker för varje kommando. Jag var tom tvungen att säga åt henne att lugna ner sig för att få lite fokus :P Precis efter att jag sa till henne så gjorde hon ett väldigt osäkert intryck när hon satte sig och jag tänkte att jag nu blev lite för hård mot henne som ju är så försiktig i sig. Men belönade sättandet och resten av passet var klockrent men en snabb och självsäker tjej som hade högt fokus och gjorde lätt 90% rätt! Kylie och jag har mest tränat på att backa i rätt tempo och rakt och det blir sakta bättre. När jag backar eller om jag säger backa så rusar hon bakåt och hamnar då väldigt snett. Det är svårt att få henne att hålla en ok position i backandet men ser det inte som ett problem i sig. Det är ju positionen i fotgåendet på bägge sidor som är hennes svaghet så när vi nu tar tag i detta på riktigt tror jag att backandet faller sig naturligt.
tisdag 21 januari 2014
Medicinfria hundar :D
Kursen för Jouni var helt tokigt rolig!! Vilken kick! Jag kikar just nu på möjligheterna att ta hit honom för kurs nu under våren. Skulle du vara intresserad av det så hojta till!
För övrigt är nu alla mina hundar tratt och medicinfria. Tjoho!! Dock är inte Irja rehabfri än så klart och Gus stygn har inte läkt 100% än i stygnknutarna (han kliar inte och får därför slippa tratten). Börjar kännas mer som vardag nu.
Dock meeeegastort minus på hur sjukt jobbigt det är att gå med både Irja och Kylie just nu. Irja är så understimulerad fysiskt så hon är halvvild i kopplet och Kylie har fått någon jäkla dille när det är plogat ute så att varje millimeter av utan utomhus ska nosas på. Uppskattas INTE att ha en hund dragandes i koppel åt ena och en åt andra eller bägge halvt dra omkull mig när dom drar åt samma håll. Alla som känner mig och har gått med mig på promenad vet att jag är benhård med hur man går i koppel (min rygg och nacke strejkar helt annars) så våra promenader är mest grinig matte och nosandes hundar just nu *morr*. Blir era hundar också muppade när det är plogat?
För övrigt är nu alla mina hundar tratt och medicinfria. Tjoho!! Dock är inte Irja rehabfri än så klart och Gus stygn har inte läkt 100% än i stygnknutarna (han kliar inte och får därför slippa tratten). Börjar kännas mer som vardag nu.
Dock meeeegastort minus på hur sjukt jobbigt det är att gå med både Irja och Kylie just nu. Irja är så understimulerad fysiskt så hon är halvvild i kopplet och Kylie har fått någon jäkla dille när det är plogat ute så att varje millimeter av utan utomhus ska nosas på. Uppskattas INTE att ha en hund dragandes i koppel åt ena och en åt andra eller bägge halvt dra omkull mig när dom drar åt samma håll. Alla som känner mig och har gått med mig på promenad vet att jag är benhård med hur man går i koppel (min rygg och nacke strejkar helt annars) så våra promenader är mest grinig matte och nosandes hundar just nu *morr*. Blir era hundar också muppade när det är plogat?
söndag 5 januari 2014
Mål 2014
Började skriva på det här inlägget men kom av mig iom Gus olycka men här kommer det iaf. Känns så dumt att skriva sakr om att vara skadefri etc när jag nu har två skadade hundar (även om Irjas op var planerad) så därför tittar jag nu på målen jag kan påverka.
Årets mål:
Jag
- Fortsätter utbildningen (Nu blev ni förvånade va? ;) )
- Går någon hundutbildning om jag hittar tid över. Instruktör eller domare eller något annat skojigt
- Fortsätter vara volleybolltränare
- Vara i fysisk form till SM för att kunna springa fort och smidigt och inte känna att det är min kropp som hindrar oss på banan
- Ta tid för mig själv, planera och strukturera upp, FÖLJA den planering jag gjort och på så sätt bli mer tidseffektiv och förhoppningsvis även bättre koncentrationsförmåga.
- Eventuellt få större förändringar i livet.
Thea
- Starta SM2014 individuellt men specifika målet att nolla båda loppen.
- Starta SM2014 i lag med Plockepinn. Här har jag som det egna målet att göra stabila bra lopp med fokus på att komma i mål. Man kan komma långt i lag även om man inte är felfri då det är så lätt att diska ut laget.
- Kvala till SM agility individuellt och i lag (om laget fortsätter).
- Debutera officiellt i rallylydnad och få godkänt resultat i nybörjarklass. Hon fick ju gå på KM i princip utan träning och fick höga och fina poäng så varför inte ge henne chansen att visa framfötterna i annat än agilityn. Dessutom bra miljöträning för henne.
Kylie
- Ta sista pinnarna i agility 2an så att hon blir uppflyttad till 3an
- Starta SM2014 i laget med laget No Limit. Då hon fortfarande är ung och orutinerad och jag fortfarande lär mig hur jag ska köra henne så är vårt SMmål att ta det lugnt, fokusera och göra vårt allra bästa.
- Tajta till svängarna så att det blir något vi har bättre rutin på
- Få till running så att det sitter på tävling
- Få till snygga och bra lopp i klass 3 och förhoppningvis kan det räcka till något cert
- Bonus skulle bli att kvala till SM2015 individuellt
- Ta sista resultaten i avancerad klass i rallylydnad
- Starta mästarklass i rally
- Ta Lp1
Irja
- Rehaba och komma tillbaka till form med knät och det felaktiga rörelsemönstret i höfterna
- Göra om hela alltet med högra knät i sommar och efter det kunna komma tillbaka som aktiv vardagshund med allt vad det innebär av att hänga med i skog och mark, busa lös med de andra hundarna etc.
- Ta sista resultaten i avancerad klass i rallylydnad (beror helt på karens och hur rehaben fungerar, fokus är självklart på att hon ska må bra!)
- Starta mästarklass i rally
Gus
- Komma tillbaka till aktiv vardagshund. Samma mål som Irja ovan på den punkten att kunna springa lös i skogen, hänga med på allt vi hittar på trots sitt enda öga. Förhoppningsvis inte vara speciellt påverkad alls av att ha förlorat halva synen
- Börja träna momenten till rallylydnadens nybörjarklass och om det känns bra debutera i rallylydnad.
Årets mål:
Jag
- Fortsätter utbildningen (Nu blev ni förvånade va? ;) )
- Går någon hundutbildning om jag hittar tid över. Instruktör eller domare eller något annat skojigt
- Fortsätter vara volleybolltränare
- Vara i fysisk form till SM för att kunna springa fort och smidigt och inte känna att det är min kropp som hindrar oss på banan
- Ta tid för mig själv, planera och strukturera upp, FÖLJA den planering jag gjort och på så sätt bli mer tidseffektiv och förhoppningsvis även bättre koncentrationsförmåga.
- Eventuellt få större förändringar i livet.
Thea
- Starta SM2014 individuellt men specifika målet att nolla båda loppen.
- Starta SM2014 i lag med Plockepinn. Här har jag som det egna målet att göra stabila bra lopp med fokus på att komma i mål. Man kan komma långt i lag även om man inte är felfri då det är så lätt att diska ut laget.
- Kvala till SM agility individuellt och i lag (om laget fortsätter).
- Debutera officiellt i rallylydnad och få godkänt resultat i nybörjarklass. Hon fick ju gå på KM i princip utan träning och fick höga och fina poäng så varför inte ge henne chansen att visa framfötterna i annat än agilityn. Dessutom bra miljöträning för henne.
Kylie
- Ta sista pinnarna i agility 2an så att hon blir uppflyttad till 3an
- Starta SM2014 i laget med laget No Limit. Då hon fortfarande är ung och orutinerad och jag fortfarande lär mig hur jag ska köra henne så är vårt SMmål att ta det lugnt, fokusera och göra vårt allra bästa.
- Tajta till svängarna så att det blir något vi har bättre rutin på
- Få till running så att det sitter på tävling
- Få till snygga och bra lopp i klass 3 och förhoppningvis kan det räcka till något cert
- Bonus skulle bli att kvala till SM2015 individuellt
- Ta sista resultaten i avancerad klass i rallylydnad
- Starta mästarklass i rally
- Ta Lp1
Irja
- Rehaba och komma tillbaka till form med knät och det felaktiga rörelsemönstret i höfterna
- Göra om hela alltet med högra knät i sommar och efter det kunna komma tillbaka som aktiv vardagshund med allt vad det innebär av att hänga med i skog och mark, busa lös med de andra hundarna etc.
- Ta sista resultaten i avancerad klass i rallylydnad (beror helt på karens och hur rehaben fungerar, fokus är självklart på att hon ska må bra!)
- Starta mästarklass i rally
Gus
- Komma tillbaka till aktiv vardagshund. Samma mål som Irja ovan på den punkten att kunna springa lös i skogen, hänga med på allt vi hittar på trots sitt enda öga. Förhoppningsvis inte vara speciellt påverkad alls av att ha förlorat halva synen
- Börja träna momenten till rallylydnadens nybörjarklass och om det känns bra debutera i rallylydnad.
Gus olycka
Skrivet på natten mellan fredag och lördag:
Som många av er redan vet var Gus med om en olycka igår som slutade med att han fick operera bort sitt vänstra öga. Jag vill nu skriva av mig och varnar därför för både hemskt lång och otäck text och en del hemska bilder. Lägger bilderna längst ner så att ni som inte vill se men ändå läsa om det kan slippa råka få syn på bilderna.
Dagen började som vilken dag som helst. Jag hade massor att göra och när mamma frågade om jag skulle med ut på promenad med min moster och hennes hund så var jag tveksam. Hade egentligen inte tid, mamma kunde ta med sig Kylie så jag bestämde mig för att bara gå och möta moster och sen vända med de två små (Irja får ju fortfarande inte gå någon längre promenad). Vi går lite då och då tillsammans med min moster och hennes hund. Mamma går oftare med dom. Anledningen till att vi inte går sådär superofta är dels tiden men också för att min moster har en Weimaraner på typ 4 år (minns inte hur gammal han är men lite äldre än Kylie som ju är 2,5). För er som inte känner till rasen så är hanarna 63-68cm i mankhöjd och väger 32-37 kg enligt standarden (hämtat från wiki). Dom ser ut såhär:
Min mosters hund är väldigt väluppfostrad och supersnäll! Han är ganska valpig och flamsig (lite lik K där om än inte riktigt lika smidigt och nätt^^) Men han är stor! Därför låter jag inte mamma ta med dom två små om dom gå tillsammans med moster utan mig. Folk kan tycka att jag är nojig och töntig men nixpix! Dessutom tycker Thea att han är lite läskig när han tittar på henne eller har riktningen åt hennes håll och Gus brukar flytta så att han får space om D springer. Men så beter sig Thea och Gus med alla hundar som det är lite fart i och som är större än dom så det är inget speciellt med just D.
Igår iaf så var jag betydligt mer sugen på en lång prommis än på att gå hem och jobba så övertalade mig själv om att följa med på promenaden iaf. Vi gick på fältet och sen ut i skogen. Jag hade (som vanligt när vi går ihop) de två små kopplade och Kylie och D sprang runt och raceade och hade skoj. Efter ett tag, när dom stora racat av sig och är halvtrötta så brukar jag släppa även dom små och då har alla vi tre människor noga koll på hundarna och jag ser till att framför allt Gus (som ju kan vara kaxig om han vill) inte går för långt bort från mig, att D aldrig springer mot/visar intresse för dom små och framför allt så bryter jag direkt om någon av dom små får för sig att ge sig in och springa med dom stora. Nu hade jag dom små kopplade extra länge då vi gick där dom gärna rullar sig i äckelpäckel och jag inte var sugen på att bada hund när jag kom hem. När vi gått lite över en timma gick vi upp i skogen och där släppte jag även Gus och Thea då det inte fanns så mycket skoj att hitta där jämfört med fältet och dom stora hundarna mest knatade runt och upptäckte saker. Gus gick ändå precis bakom mig så jag tänkte tom tanken "var ju knappt ens idé att släppa honom men vad bra, då kan han ju lika gärna gå lös".
Prommisen fortsatte och vi kom tillbaka ner på fältet där alla hundarna sprang och busade men inte med varandra. K och D busade ihop, Thea sprang på gångvägen bredvid och skällde på dom alternativt sprang fram och skällde på dom när dom stog paus för att få igång dom igen. Thea småvallar en del på andra hundar som leker genom att springa fram och tillbaka bredvid och sen runt ett varv och skälla om dom stannar till. Gus sprang runt i sin egen värld på andra sidan gångvägen med svansen som en propeller. Ingen brydde sig om honom och han hade lika gärna kunna leka med en låtsaskompis *mupphund*. Vi skrattade alla och skämtade om att han ju ser ut som en sork när han springer sådär och hur skönt det är att D inte bryr sig ett dugg om Gus då han gärna jagar sorkar då och då.
Efter en stund till var vi på hemgång och hundarna har nu slutat springa utan går och nosar. D hittar något han står och nosar på och Gus går fram för att inspektera samma sak. Dom var ganska nära framför mig, säg strax över en full längd i vanligt koppel. När Gus kommer fram och ska kolla in vad D hittat så fräser D till. En vanlig hundmarkering som man ser för jämnan. Ett "gå bort, låt mig vara", "det här är mitt, hitta ett eget" eller välj vilka ord ni vill. Han fräser ifrån iaf. Hade lika gärna kunna vara Kylie som gjort samma mot Thea. Inte på något sätt provocerat från Gus och inte på något sätt elakt från Ds sida utan ren vardagsmat hundar emellan. Har dock aldrig tidigare hänt att D sagt ifrån till någon av mina hundar - iaf inte när jag varit med - men å andra sidan så är det väldigt sällan som D och K är så pass nära övriga hundar när dom båda är lösa. Då rör dom på egna premisser liksom. Det som händer sen är dock inte vanligt (ni som inte vill läsa de känsliga bitarna kan sluta nu).
Gus skriker och springer därifrån. Vi alla tre kvinnor reagerar såklart och min moster ryter till åt sin hund medan jag skriker på Thea som direkt springer fram mot Gus som springer bort från oss mot kanten av skogen. I mitt huvud rör sig bara att jag behöver få bort Thea och sen få fatt i Gus så jag kan kolla om han gjorde illa sig eller om han bara är töntig över att D sa till och beter sig martyrigt som han kan göra om tex han får skäll av mig så fejkar han en del. Min rädsla är att någon av de andra hundarna ska ge sig på Gus för att han skriker då jag vet att det är rätt vanligt att även hundar som bor ihop går på en som skriker. Så därför började adrenalinet gå upp över att Thea försökte gå fram till Gus som nu sprang fram och tillbaka längs skogkanten ömsom bort och ömsom mot mig. Thea brukar generellt vilja kolla av hundar som är ynkliga, skriker, piper etc men jag tar inga chanser utan fick med rösten henne att gå bort. Gus reagerade ingenting på min röst och jag tyckte att han gick konstigt med vänster fram som var den sida jag såg när han gick mot mig och då blev jag ororlig att D träffat Gus så att han haltade. Mamma ropar då att Gus blöder vilket jag inte sett förrän nu och jag tittade noggrannare. Gus hade nu saktat av och lät mig komma fram nära och jag ser att hans vänstra öga är helt fel. Det sticker ut, uttryckt halvvägs ur ögonhålan och därmed inte heller runt utan helt missformat och ihopklämt. Från Ds tillsägelse till nu tog kanske en minut. Jag kan inte uppskatta bra i efterhand men det hela gick fort!. Jag säger något i stil med det makabra "Jag kan tala om för er att hans öga har ploppat ut". Vilken grej att säga va^^ Gus tjuter fortfarande en del men börjar tystna och jag får komma fram och lyfta upp honom. Det rinner blod ur ögat men inte så mycket då ögat täppte till hela utrymmet. En del av hinnorna runt om hade också åkt ut och allt var väldigt spänt och såg ut som att det skulle kunna gå hål på inom kort. Han sprattlar lite i min famn men jag hyssar försiktigt åt honom och han lugnar sig väldigt fort och bara sitter och slickar sig runt nosen för blodet som rinner ner i munnen på honom.
Självklart blir det halv kalabalik där vi alla får upp telefoner och ringer till höger och vänster. Min moster halvskriker något om "vad gör vi nu?" och tänkte på vem vi skulle få tag på för att få en bil snabbast, vilken veterinär vi skulle åka till, få hem övriga hundar etc. Jag som håller mig förvånandsvärt lugn och fokuserad svarar "Vi åker till veterinären". Ja, men goddag yxskaft liksom... Medan moster ringer morbror och får honom att börja åka med bil för att möta oss står mamma i telefonkö och jag ringer Matilda för att få Gus försäkringsuppgifter direkt i telefonen. Stackars Matilda som jag var så kort mot i telefonen..!! Vi tar oss till bilen och jag med Gus i famnen i baksätet, mamma och morbror fram medan moster tar övriga hundar och går hem. Vi hade dessutom Irja att tänka på hemma som turligt nog fick sin medicin innan jag gick men inte varit ute på länge iom att jag inte planerat vara borta mer än 40 minuter när jag gick. Irja får ju inte gå ett enda trappsteg, inte springa osv så det är inte bara att släppa ut henne på tomten direkt. Fick ge lite snabba instruktioner till moster och sen åkte vi. Fortsatte ringa skytteltrafik för att förvarna albano men vi kommer inte fram annat än till kö någonstans.
Blodet fortsatte rinna ner från ögat och Gus slickade i sig det som kom i munnen. Jag vågade inte undersöka honom annat än att titta försiktigt. Det är inte speciellt lätt att undersöka en chihuahua som sitter tätt tryckt mot mitt bröst utan att röra honom eller vrida honom på något sätt. Så jag kunde inte se om han var skadad någon mer stans men det enda jag kunde se var ögat som nu började bli mer fyllt. Bästa sättet att beskriva det på är som att det blev mer och mer vätska (vet ju inte om det var vätska men det var så det såg ut) som tryckte och pressade ögat och hinnorna mer. Hinnorna började svullna eller pressades ut (blev större iaf) och ögats pupill som var svart när jag lyfte upp honom från början var nu mörkt med tydlig röd. Då "visste" jag att ögat var kört och började ställa in mig på det. Visste kunde jag ju inte göra då veterinärerna är fantastiskt duktiga på att laga saker men det jag läst om anatomi och hjärnan sa mig att ett öga som är rött är ett blodfyllt öga. Mer blod = högre tryck = högre tryck = att det är stor risk att synen går förlorad även om själva ögat inte är synligt trasigt. Började också fundera på hjärnblodning iom trycket innanför ögat. Mina tårar rann konstant men det var mer en tyst gråt i min uppfattning iaf. Och jag hade ännu inte brutit ihop alls. Men jag bad mamma ringa Elias då jag inte trodde jag skulle kunna prata med honom utan att brista. Han är min klippa i allt och den jag lutar mig mot när saker händer så jag kände att så länge jag var tvungen att ha kommando över siutationen kunde jag hålla ihop. Mamma tog därför det samtalet och sa att Elias bad mig ringa när jag kunde vilket jag sa nej till. Istället ringde jag Matilda och bävade för hennes reaktion när jag tryckte på ring. Men det hade jag inte behövt göra då Matilda lät lugn och samlad och det var jag så glad över. Det hjälpte mig att klara den extema situationen och gjorde mig betydligt lugnare!
Efter en stund (hur lång tid kan en kort bilresa från rotebro till albano kännas...) så märkte jag att blodet rann på mina händer och mamma letade rätt på en servett så jag kunde torka det som rann på mig och lite vid Gus mun. Jag rörde ingenting längre upp än hans haka då Helene sagt i telefon att det var bättre att hålla det fuktigt plus att servetten inte direkt var steril och jag var rädd att skada något. Märkte då att jag fått blod både här och där trots att det inte blödde stora mängder objektivt sett. För Gus del var det ju såklart mer iom att han är så liten. Det såg ut som att det rann mer och jag tyckte att ögongloben såg lite mindre sprängfylld ut och mamma och jag funderade på om det blivit så hårt tryck att något gått sönder bakom ögat. Jag har ingen bild på hur han såg ut med ögat (borde ha bett mamma ta en på oss där i bilen just för dokumentation) men det var inte så att hela ögat var ute (då tror jag att ögat möjligtvis hade klarat sig bättre) utan som att halva var ute. Lite som en balong som du trycker ihop på mitten men en smalare midja och lite mer oval form på det som tryckes ut. Såg så tryckt ut att en rörelse skulle kunna göra att hela ögat bara skulle poppa till och explodera. Han började klippa med ögonen och lutade hela tiden huvudet mot mig. Han såg ut att somna vilket jag blev rädd för så jag sa hans namn när jag klippte med ögonen och lyfte ut honom lite från kroppen så att han inte kunde luta huvudet direkt mot mig. Framme fick vi direkt väga honom och komma in på ögonrummet på väg in på operation. Veterinären som vi fick träffa där sa bara efter några sekunden att hon inte trodde att ögat gick att rädda utan vi skulle behöva ta bort det. Mamma fick ta samtalen med Matilda och Elias medan jag satt och höll Gus och veterinären undersökte vad hon kunde av det andra ögat för att kolla om den synen påverkats.
För er som inte är hundra på ögats anatomi är det så att synnerverna sitter ihop en bit in bakom ögonen innan de går vidare bak i hjärnan till syncentra. Därför kan det bli så att när det drar i ena ögat att det kan skada nerverna och därmed synen även på det andra ögat. Såhär ser det ut med en enkel bild
Av vad hon kunde se då så verkade han följa folket i rummet med blicken med höger öga och den pupillen reagerade på ljus men hon kunde inte säga mer om synen på det ögat förrän efter allt lugnat ner sig efter op. Han såg dåsig ut igen och verkade nästan somna till innan han fick smärtstillande spruta i låret. Mamma berättade för vet att han nästan somnat i bilen och jag sa att han nästan sov nu (för att han inte skulle få lugnande som tillsammans med hans dåsiga tillstånd skulle döda honom). Kommenterade att han kanske inte skulle märka så mycket av sprutan då han var rätt borta men jo då, förbannad blev han och tjöt till. Mamma pratade med Matilda i telefonen då så hon fick också höra vad han ansåg om sprutor i benet. Jag fick genomblöta kompresser att hålla mot det uttryckta ögat vilket var rätt obehagligt då jag var ju tvungen att hålla så de satt emot ögat men självklart inte trycka på för att hålla det fuktigt.
Dom tog direkt iväg honom till operation och efter att vi skrivit på papper och svarat på frågor (en del var jag osäker på svaret på så fick ringa Matilda igen som fortfarande höll sig samlad till min stora lättnad) fick vi åka hem. Då var klockan runt kvart över 12 och händelsen hände ca 11.10 (har kollat telefonloggarna på när vi ringde runt till vet etc). Jag frågade i receptionen om Cilla jobbade då jag ringt henne på vanliga mobilen men inte fått tag på henne på vägen dit. Träffade henne och när hon kramade mig så var det första gången som det brast för mig och jag hulkade en stund. Hon lovade att titta till Gus extra innan hon gick hem för dagen. På vägen hem pratade jag med Elias och då han hörde om det hela försökte han lätta upp stämningen lite (har jag sagt att han är bäst min pojkvän?!) genom att prata om hur han ska ordna en liten piratlapp åt Gus så att han blir en riktig pirat nu med ett öga och allt. Vi åkte hem till min moster och morbror och var där ett par timmar. För att orka med det hela så pratade vi mest om annat men så klart även om händelsen och lite galghumor på det. Min moster hade fått uppdateringar från mamma under tiden och varit hemma hos oss och tagit hand om dom andra hundar och tagit ut och in Irja. Jag ville inte vara ensam så vi var kvar där rätt länge. Mot eftermiddagen så ringde veterinären som opererat Gus. Han sa att dom tagit bort ögat och att allt gått bra. Gus hade vaknat och verkade orientera sig bra med det andra ögat så synen verkade så här långt okej. Vi skulle bli uppringda på förmiddagen efter och troligtvis få hämta honom på eftermiddagen d.
Väl hemma sen så bara satte jag mig på golvet i köket och då orkade jag inte hålla ihop längre. Bara satt och skakade och grät. Tårarna hade runnit mer eller mindre hela tiden men nu satt jag och verkligen grät ett tag. Funderade på om jag ville åka och hålla volleybollträningen eller inte men kom fram till att jag nog skulle må bättre av att ha något att göra iom att Elias fortfarande var på jobbet så jag åkte. Hämtade först min kusin som ju så klart frågade lite och när vi precis var framme ringde Matilda igen och vi pratade länge om hela händelseförloppet. Hon stöttade mig så himla mycket och fick mig att känna mig så mycket lättare till sinnes *kramar i mängder*. Jag gick in och trots mitt rödgråtna ansikte så höll jag volleyträningen och hade faktiskt roligt mitt i det hela tunga. Elias mötte upp mig där och han pratade med Cilla i telefon som sa att hon tittat till Gus och gett honom en extra filt. Gus hade inte varit glad direkt (vilket faktiskt värmde då att se ond ut är lite av Gus specialitet när han är missnöjd över något) men hade tittat och följt henne med blicken. Somnade inte förrän runt 2.
Idag vaknade vi, firade min syster som fyller tonåring (Grattis Ulli!) och somnade sen om. Vaknade av att dom ringde från albano och berättade att allt fortfarande såg fint ut. Dom hade inte sett något annat sår eller så förutom ögat och vi skulle få hämta honom vid 1. Cilla ringde också igen och guidade mig lite kring det administrativa och förberedde oss också på hur såret såg ut. Pratade med Matilda en sväng till och sen vid halv 1 så hämtade jag och Elias min moster och åkte för att hämta Gus. Vi fick sitta och vänta rätt länge på att han skulle komma ut och när jag gick ut för att berätta för min moster att han ännu inte kommit så ropade Elias och när jag gick tillbaka så stod Elias där med Gus i famnen! Det var svårt att se Gus reaktion då han inte gick själv något men han följde helt klart med blicken och öronen blev helt spetsade och Elias sa att hans hjärtslag helt klart gick upp när han fick se mig. *Börjar nästan gråta när jag skriver det här...* Såret var inte övertäckt och han hade självklart tratt på sig. Men det såg ändå inte så farligt ut som jag förväntat mig. Och inte heller så farligt som det såg ut igår. Dock var gårdagens syn så extrem att det såg overkligt ut.
Sen han kom hem har han fått gå lite kort ute på gatan och tomten. Såret blir så utsatt iom att nosen är så kort så han ska inte vara ute i smutsigt eller blött väder. Det är ju inte så lätt med det väder vi har nu så det blir bara kort ut och vända. Dock är han glad, viftar på svansen och tar sig över trottoarkanter, trappor, upp i knät, möbler och står på bakbenet mot en precis som vanligt. Första kanten ute missbedömna han lite och fick rädda upp det med ett extra skutt men sen dess är det bara tratten som ställer till det för honom när han hoppar upp, ner eller försöker gå in någonstans smalt. Han ville upp på mammas och pappas trapp så vi gick in lite där och han knatar runt, hälsar, myser och hittar smulor precis som vanligt. Han fick vara ensam i sin pyttisbur liten stund men när vi kom hem hade han öppnat buren (eller om jag inte stängt den till hundra) och tagit sig ut ur den och upp i sängen helt på egen hand med tratt och allt. Hur han nu lyckades med det vet jag inte då han knappt kommer in genom öppningen med tratten på huvudet. Vi låter honom springa fritt men lyfter honom ner från dom höga höjderna som säng och soffa när vi hinner med att hindra honom då han är tokigt snabb och krånglar sig ur grepp när han vill ner tex för att han hör maten rassla. Han får inte vara ensam med dom andra hundarna då risken finns att dom slickar på såret och vi är väldigt noga med att hålla koll på hur såret ser ut. Iom att det sitter i ansiktet och att han har så kort nos så är jag mest rädd för infektion och vi har tvättat tratten vilket vi ska fortsätta göra ett par ggr om dagen. Även om han får slippa den om vi har full uppsikt så känns det tryggare att han har den på mycket just nu iom att hans huvud är format så att det är väligt lätt att han kommer åt något med såret. Speciellt när han inte ser på den sidan.
Själva såret ser helt okej ut, han är rakad runt om och precis som Irja var så är han lite blå/lilafläcklig runtom. Dom har tagit bort ögonfransraderna på bägge kanterna på ögonlocken och sen sytt ihop ögonlocken med varandra. Så det kommer läka ihop och med pälsen på förhoppningsvis se ut som att han blundar. Såret är fint ihopsytt men precis som Irjas är det ju såklart lite buckligt och då det öga som är kvar är lite utstående och dom inte lägger något inunder såret så kommer det nog bli mer ihopsjunket med tiden och se lite märkligt ut. Han har varit väldigt trött och sovit mycket sen han kom hem vilket man kan förstå med ett sådant omtomlande 1,5 dygn. Dessutom kan jag tänka mig att det tröttar ut honom mycket att vänja sig vid världen med ett öga då den stora poängen med två ögon är att få djupseendet. Dom andra hundarna är väldigt fina med honom och Kylie är så duktig och känner av direkt när man måste vara lite försiktig!
Här kommer nu lite bilder
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Kändes väldigt märkligt att gå promenad med bara två hundar ikväll
Bild framifrån via spegeln. Man ser inte så tydligt på håll att det är något tokigt om det inte vore för blixtens reflektion i det högra ögat. I verkligheten så ser det ganska normalt ut på längre håll, speciellt nu är han som sagt är lite lila kring såret vilket gör att det ändå blir lite mörkt där ögat skulle ha suttit
Irjas knä blir kylt efter att hon varit ute och Gus ligger och vilar bredvid.
Gus ligger och sover på mig i sängen
Närbild på hans vänstra sida, ett ickeöga. Såret är sytt med en tråd som glittrar lite så han får iaf vara lite divahund. Här ser man tydligt dom lila fläckarna/blåmärkena. Irja hade likadana på knät som minskade fort och försvann efter några dagar.
Sjuklingarna sover tätt ihop.
Det som ser ut som värsta strypsnaran är min laddare som gus somnade ovanpå
Just nu så sover alla hundarna här i sängen medan jag skriver. Har tagit mig 2 timmar såhär långt men jag ville få ur mig hela händelsen medan jag har den färskt i minnet. Vår enögde lille pirat! *miljoner hjärtan*
Skrivet förmiddagen lördag:
Vill poängtera klart och tydligt att jag inte ger min moster eller hennes hund någon skuld till vad som hänt. Det här var en ren olycka! Händelsen var så pass nära mig att det gjorde ingen skillnad att hundarna var lösa. Det var så lugnt att det lika gärna kunnat inträffa om dom var kopplade eller inomhus över en matsmula. Det var en typisk vardaglig tillsägelse som tex Kylie hade kunnat ge Thea. Då hade jag sagt "Kylie, lägg av" och "Thea, gå därifrån då om hon inte vill ha dig där" om jag ens hade brytt mig. Tro inte nu att mina hundar säger åt varandra hårt eller att dom gör det dagligen men visst händer det att en hund säger åt en annan att dom är för nära, för på eller helt enkelt för ohyfsade. Det är dessutom bra att dom gör det istället för att bara ta skit (som ifall Kylie skulle rusa på Irja i lek så blir Irja sur och säger ifrån jämfört med Thea som bara tar det och flyttar sigoch där jag istället måste hjälpa till och säga till Kylie). Så min åsikt är att anledningen till att den här vanliga företeelsen mellan två hundar blev en sån hemsk olycka är tre saker.
1, storleksskillnaden hundarna emellan. Gus väger 2,3 (nyvägd på albano) medan D väger runt 30. Ds käkmuskler och styrka är anpassad efter honom som ras och storlek medan Gustavs kropp har skydd nog för sin ras och storlek. Det är knappt ens värt att jämföra. ds tillsägelse blir alltså kraftig nog att förstöra mycket på Gs kropp jmfört med tvärtom som D knappt ens skulle känna som mer än nålstick även om G verkligen gav sig på honom.
2, en jäkla otur! Ur min vinkel såg det inte ens ut som att D alls menade att nudda utan bara för att markera i luften. Det tog fel för att D lyfte sitt huvud mot Gus samtidigt som Gus är på väg framåt med nerböjt huvud mot marken. Det är en jäkla otur att det ens tog alls och D blev nog mest förvånad av oss alla när Gus började tjuta.
3, Gus ansiktsutformning. Vavvorna har ju utsatta ögon. I procent tar ögonen på Gus upp betydligt mer än på exempelvis Thea som ändå är en litan hund. Gus ögon står också ut lite vilket gör att ögonen lättare trycks ut. När det blir sån stor procent ögon i ansiktet ökar risken så klart för att Ds tand skulle ta i ett öga jämfört med om han han sagt åt Thea så hade det med större sannolikhet tagit någon annanstans i ansiktet och Thea hade istället fått sår (om det nu träffat alls ^^)
Nu när det gått lite mer tid, vi har haft honom hemma och ser hur bra han (hittills) klarar sig trots bara ett öga, så är jag nästan glad att det tog där det gjorde. Självklart önskar jag att Ds tand inte träffat alls! Men nu när det ändå träffade är jag faktiskt lite glad att det var i ögat och inte i halsen, över huvudskålen, ryggen eller något annat ställe som kunde ha gjort större skada på Gus liv och livskvalitet. Ett öga klarar sig hundar generellt väldigt bra utan. Jag har suttit och läst många blogginlägg igår om bla en fantastisk husky som först förlorade ena ögat och sedan även det andra och alltså nu är helt blind. Hon klarar sig trots det utmärkt inomhus som utomhus på tomten, skog och i vatten. Väldigt häftigt att läsa om hur Diva klarar sitt handikapp och det ger mig hopp om att Gus kommer klara sig alldeles utmärkt med bara högra ögat kvar. Här kan ni läsa mer om Diva och hennes flock
I natt har Gus sovit ensam med oss och trots tratten ville han väldigt bestämt ner under täcket. Jag lyfte ur honom gång på gång då jag är nojig att täcket skulle komma åt såret. Till slut blev han så sur på mig att han hoppade ner och trängde sig in i buren som stod på golvet med tratten fortfarande på. Då fick han såklart sin vilja igenom^^ och sov sen gott under täcket och ifall täcket har legat mot någonting är det inget som märks idag. Nu ligger han och trynar vid min sida. Funderade lite först på om han skulle sova med oss eller inte men då tratten är på är han lika påverkad i vår säng som i buren och i buren kan han knappt vända sig om med tratten på då buren är så liten så beslutade att han fick sova i sängen vilket han ändå gjort mestadels under kvällen. Ute så tog det ett par vändor innan han kissade med upplyft ben (de första gångerna lyfte han inte på benet) men nu verkar även den biten vara tillbaka på normalt. Han är inte så sugen på att gå runt och hanhundsskvätta utan kissar rätt länge och vill sen in igen.
Till sist vill jag tacka alla er som hört av sig och uttryckt oro, tankar och kramar. Det betyder mycket!!
Extra tack till er som varit direkt inblandade på olika sätt. Tack Helene som hjälpte till direkt i telefon. Tack Cilla för allt stöd och vipbehandling av Gus på Albano och med det administrativa efteråt. Tack mamma som följde med under hela tiden, tog flera jobbiga telefonsamtal och all tiden nu efteråt. Tack moster som tillbringade timmarna efteråt med oss och även var med och hämtade hem lillprinsen igen. Tack morbror som släppte allt och kom och körde oss. Tack älsklingen för att du gjort allt jag behövt, stöttat och bara tagit hand om mig och hela flocken. Tack till Tina som både tog hand om Matilda när nyheterna kom men också för alla stöttande ord som varit så värmande både för mig och min moster! Till sist Tusen, tusen tack till Matilda för att du höll ihop så under alla samtalen och smsen, som varit så stöttande hela tiden och givit så mycket värmande och rörande tankar och ord! Jag hade brutit ihop tio gånger om utan dig!!! *hjärtan i mängder!!!*
Som många av er redan vet var Gus med om en olycka igår som slutade med att han fick operera bort sitt vänstra öga. Jag vill nu skriva av mig och varnar därför för både hemskt lång och otäck text och en del hemska bilder. Lägger bilderna längst ner så att ni som inte vill se men ändå läsa om det kan slippa råka få syn på bilderna.
Dagen började som vilken dag som helst. Jag hade massor att göra och när mamma frågade om jag skulle med ut på promenad med min moster och hennes hund så var jag tveksam. Hade egentligen inte tid, mamma kunde ta med sig Kylie så jag bestämde mig för att bara gå och möta moster och sen vända med de två små (Irja får ju fortfarande inte gå någon längre promenad). Vi går lite då och då tillsammans med min moster och hennes hund. Mamma går oftare med dom. Anledningen till att vi inte går sådär superofta är dels tiden men också för att min moster har en Weimaraner på typ 4 år (minns inte hur gammal han är men lite äldre än Kylie som ju är 2,5). För er som inte känner till rasen så är hanarna 63-68cm i mankhöjd och väger 32-37 kg enligt standarden (hämtat från wiki). Dom ser ut såhär:
Min mosters hund är väldigt väluppfostrad och supersnäll! Han är ganska valpig och flamsig (lite lik K där om än inte riktigt lika smidigt och nätt^^) Men han är stor! Därför låter jag inte mamma ta med dom två små om dom gå tillsammans med moster utan mig. Folk kan tycka att jag är nojig och töntig men nixpix! Dessutom tycker Thea att han är lite läskig när han tittar på henne eller har riktningen åt hennes håll och Gus brukar flytta så att han får space om D springer. Men så beter sig Thea och Gus med alla hundar som det är lite fart i och som är större än dom så det är inget speciellt med just D.
Igår iaf så var jag betydligt mer sugen på en lång prommis än på att gå hem och jobba så övertalade mig själv om att följa med på promenaden iaf. Vi gick på fältet och sen ut i skogen. Jag hade (som vanligt när vi går ihop) de två små kopplade och Kylie och D sprang runt och raceade och hade skoj. Efter ett tag, när dom stora racat av sig och är halvtrötta så brukar jag släppa även dom små och då har alla vi tre människor noga koll på hundarna och jag ser till att framför allt Gus (som ju kan vara kaxig om han vill) inte går för långt bort från mig, att D aldrig springer mot/visar intresse för dom små och framför allt så bryter jag direkt om någon av dom små får för sig att ge sig in och springa med dom stora. Nu hade jag dom små kopplade extra länge då vi gick där dom gärna rullar sig i äckelpäckel och jag inte var sugen på att bada hund när jag kom hem. När vi gått lite över en timma gick vi upp i skogen och där släppte jag även Gus och Thea då det inte fanns så mycket skoj att hitta där jämfört med fältet och dom stora hundarna mest knatade runt och upptäckte saker. Gus gick ändå precis bakom mig så jag tänkte tom tanken "var ju knappt ens idé att släppa honom men vad bra, då kan han ju lika gärna gå lös".
Prommisen fortsatte och vi kom tillbaka ner på fältet där alla hundarna sprang och busade men inte med varandra. K och D busade ihop, Thea sprang på gångvägen bredvid och skällde på dom alternativt sprang fram och skällde på dom när dom stog paus för att få igång dom igen. Thea småvallar en del på andra hundar som leker genom att springa fram och tillbaka bredvid och sen runt ett varv och skälla om dom stannar till. Gus sprang runt i sin egen värld på andra sidan gångvägen med svansen som en propeller. Ingen brydde sig om honom och han hade lika gärna kunna leka med en låtsaskompis *mupphund*. Vi skrattade alla och skämtade om att han ju ser ut som en sork när han springer sådär och hur skönt det är att D inte bryr sig ett dugg om Gus då han gärna jagar sorkar då och då.
Efter en stund till var vi på hemgång och hundarna har nu slutat springa utan går och nosar. D hittar något han står och nosar på och Gus går fram för att inspektera samma sak. Dom var ganska nära framför mig, säg strax över en full längd i vanligt koppel. När Gus kommer fram och ska kolla in vad D hittat så fräser D till. En vanlig hundmarkering som man ser för jämnan. Ett "gå bort, låt mig vara", "det här är mitt, hitta ett eget" eller välj vilka ord ni vill. Han fräser ifrån iaf. Hade lika gärna kunna vara Kylie som gjort samma mot Thea. Inte på något sätt provocerat från Gus och inte på något sätt elakt från Ds sida utan ren vardagsmat hundar emellan. Har dock aldrig tidigare hänt att D sagt ifrån till någon av mina hundar - iaf inte när jag varit med - men å andra sidan så är det väldigt sällan som D och K är så pass nära övriga hundar när dom båda är lösa. Då rör dom på egna premisser liksom. Det som händer sen är dock inte vanligt (ni som inte vill läsa de känsliga bitarna kan sluta nu).
Gus skriker och springer därifrån. Vi alla tre kvinnor reagerar såklart och min moster ryter till åt sin hund medan jag skriker på Thea som direkt springer fram mot Gus som springer bort från oss mot kanten av skogen. I mitt huvud rör sig bara att jag behöver få bort Thea och sen få fatt i Gus så jag kan kolla om han gjorde illa sig eller om han bara är töntig över att D sa till och beter sig martyrigt som han kan göra om tex han får skäll av mig så fejkar han en del. Min rädsla är att någon av de andra hundarna ska ge sig på Gus för att han skriker då jag vet att det är rätt vanligt att även hundar som bor ihop går på en som skriker. Så därför började adrenalinet gå upp över att Thea försökte gå fram till Gus som nu sprang fram och tillbaka längs skogkanten ömsom bort och ömsom mot mig. Thea brukar generellt vilja kolla av hundar som är ynkliga, skriker, piper etc men jag tar inga chanser utan fick med rösten henne att gå bort. Gus reagerade ingenting på min röst och jag tyckte att han gick konstigt med vänster fram som var den sida jag såg när han gick mot mig och då blev jag ororlig att D träffat Gus så att han haltade. Mamma ropar då att Gus blöder vilket jag inte sett förrän nu och jag tittade noggrannare. Gus hade nu saktat av och lät mig komma fram nära och jag ser att hans vänstra öga är helt fel. Det sticker ut, uttryckt halvvägs ur ögonhålan och därmed inte heller runt utan helt missformat och ihopklämt. Från Ds tillsägelse till nu tog kanske en minut. Jag kan inte uppskatta bra i efterhand men det hela gick fort!. Jag säger något i stil med det makabra "Jag kan tala om för er att hans öga har ploppat ut". Vilken grej att säga va^^ Gus tjuter fortfarande en del men börjar tystna och jag får komma fram och lyfta upp honom. Det rinner blod ur ögat men inte så mycket då ögat täppte till hela utrymmet. En del av hinnorna runt om hade också åkt ut och allt var väldigt spänt och såg ut som att det skulle kunna gå hål på inom kort. Han sprattlar lite i min famn men jag hyssar försiktigt åt honom och han lugnar sig väldigt fort och bara sitter och slickar sig runt nosen för blodet som rinner ner i munnen på honom.
Självklart blir det halv kalabalik där vi alla får upp telefoner och ringer till höger och vänster. Min moster halvskriker något om "vad gör vi nu?" och tänkte på vem vi skulle få tag på för att få en bil snabbast, vilken veterinär vi skulle åka till, få hem övriga hundar etc. Jag som håller mig förvånandsvärt lugn och fokuserad svarar "Vi åker till veterinären". Ja, men goddag yxskaft liksom... Medan moster ringer morbror och får honom att börja åka med bil för att möta oss står mamma i telefonkö och jag ringer Matilda för att få Gus försäkringsuppgifter direkt i telefonen. Stackars Matilda som jag var så kort mot i telefonen..!! Vi tar oss till bilen och jag med Gus i famnen i baksätet, mamma och morbror fram medan moster tar övriga hundar och går hem. Vi hade dessutom Irja att tänka på hemma som turligt nog fick sin medicin innan jag gick men inte varit ute på länge iom att jag inte planerat vara borta mer än 40 minuter när jag gick. Irja får ju inte gå ett enda trappsteg, inte springa osv så det är inte bara att släppa ut henne på tomten direkt. Fick ge lite snabba instruktioner till moster och sen åkte vi. Fortsatte ringa skytteltrafik för att förvarna albano men vi kommer inte fram annat än till kö någonstans.
Blodet fortsatte rinna ner från ögat och Gus slickade i sig det som kom i munnen. Jag vågade inte undersöka honom annat än att titta försiktigt. Det är inte speciellt lätt att undersöka en chihuahua som sitter tätt tryckt mot mitt bröst utan att röra honom eller vrida honom på något sätt. Så jag kunde inte se om han var skadad någon mer stans men det enda jag kunde se var ögat som nu började bli mer fyllt. Bästa sättet att beskriva det på är som att det blev mer och mer vätska (vet ju inte om det var vätska men det var så det såg ut) som tryckte och pressade ögat och hinnorna mer. Hinnorna började svullna eller pressades ut (blev större iaf) och ögats pupill som var svart när jag lyfte upp honom från början var nu mörkt med tydlig röd. Då "visste" jag att ögat var kört och började ställa in mig på det. Visste kunde jag ju inte göra då veterinärerna är fantastiskt duktiga på att laga saker men det jag läst om anatomi och hjärnan sa mig att ett öga som är rött är ett blodfyllt öga. Mer blod = högre tryck = högre tryck = att det är stor risk att synen går förlorad även om själva ögat inte är synligt trasigt. Började också fundera på hjärnblodning iom trycket innanför ögat. Mina tårar rann konstant men det var mer en tyst gråt i min uppfattning iaf. Och jag hade ännu inte brutit ihop alls. Men jag bad mamma ringa Elias då jag inte trodde jag skulle kunna prata med honom utan att brista. Han är min klippa i allt och den jag lutar mig mot när saker händer så jag kände att så länge jag var tvungen att ha kommando över siutationen kunde jag hålla ihop. Mamma tog därför det samtalet och sa att Elias bad mig ringa när jag kunde vilket jag sa nej till. Istället ringde jag Matilda och bävade för hennes reaktion när jag tryckte på ring. Men det hade jag inte behövt göra då Matilda lät lugn och samlad och det var jag så glad över. Det hjälpte mig att klara den extema situationen och gjorde mig betydligt lugnare!
Efter en stund (hur lång tid kan en kort bilresa från rotebro till albano kännas...) så märkte jag att blodet rann på mina händer och mamma letade rätt på en servett så jag kunde torka det som rann på mig och lite vid Gus mun. Jag rörde ingenting längre upp än hans haka då Helene sagt i telefon att det var bättre att hålla det fuktigt plus att servetten inte direkt var steril och jag var rädd att skada något. Märkte då att jag fått blod både här och där trots att det inte blödde stora mängder objektivt sett. För Gus del var det ju såklart mer iom att han är så liten. Det såg ut som att det rann mer och jag tyckte att ögongloben såg lite mindre sprängfylld ut och mamma och jag funderade på om det blivit så hårt tryck att något gått sönder bakom ögat. Jag har ingen bild på hur han såg ut med ögat (borde ha bett mamma ta en på oss där i bilen just för dokumentation) men det var inte så att hela ögat var ute (då tror jag att ögat möjligtvis hade klarat sig bättre) utan som att halva var ute. Lite som en balong som du trycker ihop på mitten men en smalare midja och lite mer oval form på det som tryckes ut. Såg så tryckt ut att en rörelse skulle kunna göra att hela ögat bara skulle poppa till och explodera. Han började klippa med ögonen och lutade hela tiden huvudet mot mig. Han såg ut att somna vilket jag blev rädd för så jag sa hans namn när jag klippte med ögonen och lyfte ut honom lite från kroppen så att han inte kunde luta huvudet direkt mot mig. Framme fick vi direkt väga honom och komma in på ögonrummet på väg in på operation. Veterinären som vi fick träffa där sa bara efter några sekunden att hon inte trodde att ögat gick att rädda utan vi skulle behöva ta bort det. Mamma fick ta samtalen med Matilda och Elias medan jag satt och höll Gus och veterinären undersökte vad hon kunde av det andra ögat för att kolla om den synen påverkats.
För er som inte är hundra på ögats anatomi är det så att synnerverna sitter ihop en bit in bakom ögonen innan de går vidare bak i hjärnan till syncentra. Därför kan det bli så att när det drar i ena ögat att det kan skada nerverna och därmed synen även på det andra ögat. Såhär ser det ut med en enkel bild
Av vad hon kunde se då så verkade han följa folket i rummet med blicken med höger öga och den pupillen reagerade på ljus men hon kunde inte säga mer om synen på det ögat förrän efter allt lugnat ner sig efter op. Han såg dåsig ut igen och verkade nästan somna till innan han fick smärtstillande spruta i låret. Mamma berättade för vet att han nästan somnat i bilen och jag sa att han nästan sov nu (för att han inte skulle få lugnande som tillsammans med hans dåsiga tillstånd skulle döda honom). Kommenterade att han kanske inte skulle märka så mycket av sprutan då han var rätt borta men jo då, förbannad blev han och tjöt till. Mamma pratade med Matilda i telefonen då så hon fick också höra vad han ansåg om sprutor i benet. Jag fick genomblöta kompresser att hålla mot det uttryckta ögat vilket var rätt obehagligt då jag var ju tvungen att hålla så de satt emot ögat men självklart inte trycka på för att hålla det fuktigt.
Dom tog direkt iväg honom till operation och efter att vi skrivit på papper och svarat på frågor (en del var jag osäker på svaret på så fick ringa Matilda igen som fortfarande höll sig samlad till min stora lättnad) fick vi åka hem. Då var klockan runt kvart över 12 och händelsen hände ca 11.10 (har kollat telefonloggarna på när vi ringde runt till vet etc). Jag frågade i receptionen om Cilla jobbade då jag ringt henne på vanliga mobilen men inte fått tag på henne på vägen dit. Träffade henne och när hon kramade mig så var det första gången som det brast för mig och jag hulkade en stund. Hon lovade att titta till Gus extra innan hon gick hem för dagen. På vägen hem pratade jag med Elias och då han hörde om det hela försökte han lätta upp stämningen lite (har jag sagt att han är bäst min pojkvän?!) genom att prata om hur han ska ordna en liten piratlapp åt Gus så att han blir en riktig pirat nu med ett öga och allt. Vi åkte hem till min moster och morbror och var där ett par timmar. För att orka med det hela så pratade vi mest om annat men så klart även om händelsen och lite galghumor på det. Min moster hade fått uppdateringar från mamma under tiden och varit hemma hos oss och tagit hand om dom andra hundar och tagit ut och in Irja. Jag ville inte vara ensam så vi var kvar där rätt länge. Mot eftermiddagen så ringde veterinären som opererat Gus. Han sa att dom tagit bort ögat och att allt gått bra. Gus hade vaknat och verkade orientera sig bra med det andra ögat så synen verkade så här långt okej. Vi skulle bli uppringda på förmiddagen efter och troligtvis få hämta honom på eftermiddagen d.
Väl hemma sen så bara satte jag mig på golvet i köket och då orkade jag inte hålla ihop längre. Bara satt och skakade och grät. Tårarna hade runnit mer eller mindre hela tiden men nu satt jag och verkligen grät ett tag. Funderade på om jag ville åka och hålla volleybollträningen eller inte men kom fram till att jag nog skulle må bättre av att ha något att göra iom att Elias fortfarande var på jobbet så jag åkte. Hämtade först min kusin som ju så klart frågade lite och när vi precis var framme ringde Matilda igen och vi pratade länge om hela händelseförloppet. Hon stöttade mig så himla mycket och fick mig att känna mig så mycket lättare till sinnes *kramar i mängder*. Jag gick in och trots mitt rödgråtna ansikte så höll jag volleyträningen och hade faktiskt roligt mitt i det hela tunga. Elias mötte upp mig där och han pratade med Cilla i telefon som sa att hon tittat till Gus och gett honom en extra filt. Gus hade inte varit glad direkt (vilket faktiskt värmde då att se ond ut är lite av Gus specialitet när han är missnöjd över något) men hade tittat och följt henne med blicken. Somnade inte förrän runt 2.
Idag vaknade vi, firade min syster som fyller tonåring (Grattis Ulli!) och somnade sen om. Vaknade av att dom ringde från albano och berättade att allt fortfarande såg fint ut. Dom hade inte sett något annat sår eller så förutom ögat och vi skulle få hämta honom vid 1. Cilla ringde också igen och guidade mig lite kring det administrativa och förberedde oss också på hur såret såg ut. Pratade med Matilda en sväng till och sen vid halv 1 så hämtade jag och Elias min moster och åkte för att hämta Gus. Vi fick sitta och vänta rätt länge på att han skulle komma ut och när jag gick ut för att berätta för min moster att han ännu inte kommit så ropade Elias och när jag gick tillbaka så stod Elias där med Gus i famnen! Det var svårt att se Gus reaktion då han inte gick själv något men han följde helt klart med blicken och öronen blev helt spetsade och Elias sa att hans hjärtslag helt klart gick upp när han fick se mig. *Börjar nästan gråta när jag skriver det här...* Såret var inte övertäckt och han hade självklart tratt på sig. Men det såg ändå inte så farligt ut som jag förväntat mig. Och inte heller så farligt som det såg ut igår. Dock var gårdagens syn så extrem att det såg overkligt ut.
Sen han kom hem har han fått gå lite kort ute på gatan och tomten. Såret blir så utsatt iom att nosen är så kort så han ska inte vara ute i smutsigt eller blött väder. Det är ju inte så lätt med det väder vi har nu så det blir bara kort ut och vända. Dock är han glad, viftar på svansen och tar sig över trottoarkanter, trappor, upp i knät, möbler och står på bakbenet mot en precis som vanligt. Första kanten ute missbedömna han lite och fick rädda upp det med ett extra skutt men sen dess är det bara tratten som ställer till det för honom när han hoppar upp, ner eller försöker gå in någonstans smalt. Han ville upp på mammas och pappas trapp så vi gick in lite där och han knatar runt, hälsar, myser och hittar smulor precis som vanligt. Han fick vara ensam i sin pyttisbur liten stund men när vi kom hem hade han öppnat buren (eller om jag inte stängt den till hundra) och tagit sig ut ur den och upp i sängen helt på egen hand med tratt och allt. Hur han nu lyckades med det vet jag inte då han knappt kommer in genom öppningen med tratten på huvudet. Vi låter honom springa fritt men lyfter honom ner från dom höga höjderna som säng och soffa när vi hinner med att hindra honom då han är tokigt snabb och krånglar sig ur grepp när han vill ner tex för att han hör maten rassla. Han får inte vara ensam med dom andra hundarna då risken finns att dom slickar på såret och vi är väldigt noga med att hålla koll på hur såret ser ut. Iom att det sitter i ansiktet och att han har så kort nos så är jag mest rädd för infektion och vi har tvättat tratten vilket vi ska fortsätta göra ett par ggr om dagen. Även om han får slippa den om vi har full uppsikt så känns det tryggare att han har den på mycket just nu iom att hans huvud är format så att det är väligt lätt att han kommer åt något med såret. Speciellt när han inte ser på den sidan.
Själva såret ser helt okej ut, han är rakad runt om och precis som Irja var så är han lite blå/lilafläcklig runtom. Dom har tagit bort ögonfransraderna på bägge kanterna på ögonlocken och sen sytt ihop ögonlocken med varandra. Så det kommer läka ihop och med pälsen på förhoppningsvis se ut som att han blundar. Såret är fint ihopsytt men precis som Irjas är det ju såklart lite buckligt och då det öga som är kvar är lite utstående och dom inte lägger något inunder såret så kommer det nog bli mer ihopsjunket med tiden och se lite märkligt ut. Han har varit väldigt trött och sovit mycket sen han kom hem vilket man kan förstå med ett sådant omtomlande 1,5 dygn. Dessutom kan jag tänka mig att det tröttar ut honom mycket att vänja sig vid världen med ett öga då den stora poängen med två ögon är att få djupseendet. Dom andra hundarna är väldigt fina med honom och Kylie är så duktig och känner av direkt när man måste vara lite försiktig!
Här kommer nu lite bilder
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Gus i buren med blixt på som reflekterar i det öga han har kvar.
Buren står i sängen uppbullad med kuddar runt om med rädsla för att han skulle välta den
Kändes väldigt märkligt att gå promenad med bara två hundar ikväll
Bild framifrån via spegeln. Man ser inte så tydligt på håll att det är något tokigt om det inte vore för blixtens reflektion i det högra ögat. I verkligheten så ser det ganska normalt ut på längre håll, speciellt nu är han som sagt är lite lila kring såret vilket gör att det ändå blir lite mörkt där ögat skulle ha suttit
Irjas knä blir kylt efter att hon varit ute och Gus ligger och vilar bredvid.
Gus ligger och sover på mig i sängen
Närbild på hans vänstra sida, ett ickeöga. Såret är sytt med en tråd som glittrar lite så han får iaf vara lite divahund. Här ser man tydligt dom lila fläckarna/blåmärkena. Irja hade likadana på knät som minskade fort och försvann efter några dagar.
Sjuklingarna sover tätt ihop.
Det som ser ut som värsta strypsnaran är min laddare som gus somnade ovanpå
Ett tag sov dom nästan på varandra
Just nu så sover alla hundarna här i sängen medan jag skriver. Har tagit mig 2 timmar såhär långt men jag ville få ur mig hela händelsen medan jag har den färskt i minnet. Vår enögde lille pirat! *miljoner hjärtan*
Skrivet förmiddagen lördag:
Vill poängtera klart och tydligt att jag inte ger min moster eller hennes hund någon skuld till vad som hänt. Det här var en ren olycka! Händelsen var så pass nära mig att det gjorde ingen skillnad att hundarna var lösa. Det var så lugnt att det lika gärna kunnat inträffa om dom var kopplade eller inomhus över en matsmula. Det var en typisk vardaglig tillsägelse som tex Kylie hade kunnat ge Thea. Då hade jag sagt "Kylie, lägg av" och "Thea, gå därifrån då om hon inte vill ha dig där" om jag ens hade brytt mig. Tro inte nu att mina hundar säger åt varandra hårt eller att dom gör det dagligen men visst händer det att en hund säger åt en annan att dom är för nära, för på eller helt enkelt för ohyfsade. Det är dessutom bra att dom gör det istället för att bara ta skit (som ifall Kylie skulle rusa på Irja i lek så blir Irja sur och säger ifrån jämfört med Thea som bara tar det och flyttar sigoch där jag istället måste hjälpa till och säga till Kylie). Så min åsikt är att anledningen till att den här vanliga företeelsen mellan två hundar blev en sån hemsk olycka är tre saker.
1, storleksskillnaden hundarna emellan. Gus väger 2,3 (nyvägd på albano) medan D väger runt 30. Ds käkmuskler och styrka är anpassad efter honom som ras och storlek medan Gustavs kropp har skydd nog för sin ras och storlek. Det är knappt ens värt att jämföra. ds tillsägelse blir alltså kraftig nog att förstöra mycket på Gs kropp jmfört med tvärtom som D knappt ens skulle känna som mer än nålstick även om G verkligen gav sig på honom.
2, en jäkla otur! Ur min vinkel såg det inte ens ut som att D alls menade att nudda utan bara för att markera i luften. Det tog fel för att D lyfte sitt huvud mot Gus samtidigt som Gus är på väg framåt med nerböjt huvud mot marken. Det är en jäkla otur att det ens tog alls och D blev nog mest förvånad av oss alla när Gus började tjuta.
3, Gus ansiktsutformning. Vavvorna har ju utsatta ögon. I procent tar ögonen på Gus upp betydligt mer än på exempelvis Thea som ändå är en litan hund. Gus ögon står också ut lite vilket gör att ögonen lättare trycks ut. När det blir sån stor procent ögon i ansiktet ökar risken så klart för att Ds tand skulle ta i ett öga jämfört med om han han sagt åt Thea så hade det med större sannolikhet tagit någon annanstans i ansiktet och Thea hade istället fått sår (om det nu träffat alls ^^)
Nu när det gått lite mer tid, vi har haft honom hemma och ser hur bra han (hittills) klarar sig trots bara ett öga, så är jag nästan glad att det tog där det gjorde. Självklart önskar jag att Ds tand inte träffat alls! Men nu när det ändå träffade är jag faktiskt lite glad att det var i ögat och inte i halsen, över huvudskålen, ryggen eller något annat ställe som kunde ha gjort större skada på Gus liv och livskvalitet. Ett öga klarar sig hundar generellt väldigt bra utan. Jag har suttit och läst många blogginlägg igår om bla en fantastisk husky som först förlorade ena ögat och sedan även det andra och alltså nu är helt blind. Hon klarar sig trots det utmärkt inomhus som utomhus på tomten, skog och i vatten. Väldigt häftigt att läsa om hur Diva klarar sitt handikapp och det ger mig hopp om att Gus kommer klara sig alldeles utmärkt med bara högra ögat kvar. Här kan ni läsa mer om Diva och hennes flock
I natt har Gus sovit ensam med oss och trots tratten ville han väldigt bestämt ner under täcket. Jag lyfte ur honom gång på gång då jag är nojig att täcket skulle komma åt såret. Till slut blev han så sur på mig att han hoppade ner och trängde sig in i buren som stod på golvet med tratten fortfarande på. Då fick han såklart sin vilja igenom^^ och sov sen gott under täcket och ifall täcket har legat mot någonting är det inget som märks idag. Nu ligger han och trynar vid min sida. Funderade lite först på om han skulle sova med oss eller inte men då tratten är på är han lika påverkad i vår säng som i buren och i buren kan han knappt vända sig om med tratten på då buren är så liten så beslutade att han fick sova i sängen vilket han ändå gjort mestadels under kvällen. Ute så tog det ett par vändor innan han kissade med upplyft ben (de första gångerna lyfte han inte på benet) men nu verkar även den biten vara tillbaka på normalt. Han är inte så sugen på att gå runt och hanhundsskvätta utan kissar rätt länge och vill sen in igen.
Till sist vill jag tacka alla er som hört av sig och uttryckt oro, tankar och kramar. Det betyder mycket!!
Extra tack till er som varit direkt inblandade på olika sätt. Tack Helene som hjälpte till direkt i telefon. Tack Cilla för allt stöd och vipbehandling av Gus på Albano och med det administrativa efteråt. Tack mamma som följde med under hela tiden, tog flera jobbiga telefonsamtal och all tiden nu efteråt. Tack moster som tillbringade timmarna efteråt med oss och även var med och hämtade hem lillprinsen igen. Tack morbror som släppte allt och kom och körde oss. Tack älsklingen för att du gjort allt jag behövt, stöttat och bara tagit hand om mig och hela flocken. Tack till Tina som både tog hand om Matilda när nyheterna kom men också för alla stöttande ord som varit så värmande både för mig och min moster! Till sist Tusen, tusen tack till Matilda för att du höll ihop så under alla samtalen och smsen, som varit så stöttande hela tiden och givit så mycket värmande och rörande tankar och ord! Jag hade brutit ihop tio gånger om utan dig!!! *hjärtan i mängder!!!*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)