3 år går så otroligt fort. Samtidigt så känns det inte som alls så länge sen jag träffade Kim sist. Oavsett tid så gör det ont i hjärtat. Så ofantligt ont att jag inte kan slå en signal och höra hennes röst. Inte kan umgås och skratta tillsammans.
Jag har svårt att ta mig till hennes grav trots att den inte ligger så farligt långt från mig. Men det tar emot att åka dit. Det är så verkligt på något sätt. För fortfarande känns det lite som ett skämt, som ett otroligt dåligt och omänskligt elakt skämt. För hur är det möjligt att man förlorar en sån nära vän så fort, så definitivt?
Jag har fortfarande så svårt att prata om saknaden, om sorgen och ilskan. Så svårt att dela dom känslorna i röst och ord. Men känslorna finns där, under ytan. Tiden förändrar dom och jag kan se dom i mer distans. Jag kan styra dom mer nu men det gör inte saknaden eller sorgen mindre för det. Om jag kunde göra saker ogjorda, om jag kunde ta tillbaka den dagen för 3 år och en dag sen så skulle jag göra allt för att den skulle försvinna för alltid. Jag saknar dig Kim, ingenting kan ändra på det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Älskade du <3
SvaraRaderaJag vet att det är svårt, både känslorna i sig men också blockaden så de blir kvar därinne. Du var mycket mer talför om det förra året än igår. Vad det beror vet jag inte, men du får göra vad som känns bäst. Gräv ner dig om det känns bäst, åk till graven om det skulle få dig att må bättre eller fortsätt i det vamliga lunket. Vad du än väljer är det ju okej.
Kramar