2011

Året 2011 är det absolut mest turbulenta år jag varit med om i hela mitt liv. Utan tvekan! Det har innehållit några av de bästa stunderna och flera av de värsta jag varit med om. Men nu är året slut och över och borde väl sammanfattas.

Som sagt så har det hänt otroligt mycket i år, jag har bla bytt jobb flertalet ggr. Från heltidsjobb på Cabseal slutade jag i början av året och började istället på timmar på Fiolen och jobbade med barn med autism. Till hösten fick jag anställning på Sjövillan konferens och där jobbar jag regelbundet fortfarande. Svårt att kombinera skola med Fiolen så har inte jobbat där sen i somras men får se om det blir mer till nästa sommar. Lagom till hösten började jag igen på Cabseal (ok, jobbade lite i somras också så lämnade det inte så länge ;) ) där jag är ansvarig för en grupp som jobbar på lördagar. Kanon att kunna ha konferens på kvällstid och Cabseal på helg med skolan. Gör att jag hittills klarat mig utan studielån =)

På hösten började min efterlängtade utbildning till att bli psykolog. Sökte in redan förra året men först nu kom jag in på KI i Stockholm. Väldigt kul!! Har en härlig klass och har så här långt klarat alla tentorna så får säga att det går bra även om vissa ämnen är mindre motiverande - typ statistik som är nulägets ämne. Redan "skadad" av utbildningen iom att jag tänker en hel del vardagssaker i psykologiska termer, skämten haglar i skolan om felsägningar och annat. Hoppas iaf att jag inte utstrålar för mkt psykologprat i min vardag. Är också betydligt mycket mer skeptisk till all sorts forskning men speciellt den som handlar om psykologi, pedagogik eller medicin än tidigare även om jag aldrig svalt allt med hull och hår direkt.

Går ju även utbildning på de flesta söndagarna. Utbildning för att bli allmänlydnadsinstruktör. Väldigt kul! Beräknas vara klar nu under våren och ska hålla min första kurs på riktigt med start i januari. Dock har inte hösten varit optimal direkt med plugg och jobb i veckorna, Cabseal minst varannan lördag och sedan utbildning många söndagar och även ngra lördagar sen jobb för styrelsen och HUS på klubben och efter det tid för Elias och hundarna. Tar på krafterna milt sagt att ha för många bollar i luften.

Hundarna då? Jo

Thea har tävlat ganska mycket första halvan av säsongen. Vi har hunnit med att ta sista certet så hon är nu dubbelchampion! =) (har dock inte fått tummen ur att söka titlarna...borde göras om inte annat för kul). Sen tappade jag motivationen ganska rejält mot slutet av sommaren och ställde tom in betalda tävlingar i närområdet. Vi har samlat på oss hela 6 sm-pinnar i agility men inte en enda i hopp så ser tufft ut att få till ett individuellt sm 2012. Men eftersom att vi inte tävlat sen KM på klubben (där hon kom tvåa pga kassa matte som klantar sig och får en femma) så är det inget konstigt att vi inte hunnit kvala. Vi är med i laget Quattro di Cani i år där vi har en hopp-pinne kvar som vi förhoppningsvis tar denna helg på Kistamässan så kanske ändå debut i sm iaf. Har fått tillbaka suget ganska ordentligt så ångrar att jag inte anmälde oss individuellt också då det hade varit iaf 3 hopplopp att fajta pinnar på men men, finns ju alltid 2013 också.

Irja har fortsatt som snyggaste softhunden och vardagen är härlig. Vi tränar på lite vad vi vill utan ngra krav. Har långsiktigt mål att starta i rally men tid och ekonomi (ja, hemskt men det är dyrt att tävla hund och då blir det att prioritera) har satt käppar i hjulet. Får se om vi får till en start 2012 istället. Jag är kass på att träna effektivt och regelbundet utan ett tävlingsmål i sikte så för vår träningsskull om inte annat vore det bra att starta iaf.

Sen har vi ju fått tillskott i flocken. Kylie som nu är ca 8 månader. Border collie. Jag som sagt att jag inte skulle orka med en BC i vardagen tänkte om och jäklar vad glad jag är över beslutet! Underbar hund. Enkel till vardags, enklare i träning. Rolig i allt. Underbar brud! Med henne känner jag mig taggad på helt nya saker som vallning och lydnad. Vi har varit och vallat två ggr och tränar nu massor på att klara ligg i olika situationer för att komma vidare. Agilityn får vi se när vi tar tag i, sen är det ju allt vardagligt jobbigt och roligt att hålla på med. Bara att en sån grej som att stänga kökslådor kan vara kul att träna =) Tack bästa BÄSTA Cilla för att jag fick förtroendet för bästa BCn och för all hjälp på vägen!

Sedan har det ju hänt en del annat i år, tex att både Annica och Annso fått underbara små döttrar! Är helt kär i dem bägge och som alla som känner mig väl vet så drar det mycket i barnådran i mig. Vill bli mamma nu! Tur att huvudet skriker högst och att det inte alls är dags än. Tur och tur...men bäst är det iaf. Har många år kvar och nu kan jag ju njuta av Ida och Stina så länge. Vänner har flyttat, både Annie och Maja har flyttat för att plugga på annan ort i flera år. Kul för dom men trist att ha så långt till nära vänner. Man träffas ju inte lika ofta helt enkelt, känns väldigt konstigt då de bott i Rotebro med mig alla år och nu bor Annie i Linköping och Maja i Luleå...tur att telefon finns iaf.

Så till det tunga. En av mina absolut närmaste vänner försvann ur mitt liv i år, hon inte bara försvann som vän utan också från livet. Kim tog livet av sig i mars och sen dess är mitt liv upp och ner. Tror att det är svårt för andra att förstå då jag har svårt att beskriva men klyshan "det finns inga ord" stämmer. Gick ner mig totalt i flera månader och är inte ur det än. Ser glädje och lycka i många saker men sorgen finns där bakom och kommer fram då och då. Det är väl så det alltid kommer att vara tror jag, en del sorg kommer alltid finnas kvar oavsett hur lång tid det går. Känner sorg blandat med en skuldkänslor - självmord är inte samma som att förlora någon i olycka eller sjukdom. Här finns flera aktiva val och händelser som i efterhand kanske skulle kunnat påverkas. Samtidigt är det hennes val att välja, inte mitt och inget av detta är mitt fel och jag hoppas att hon är lyckligare där hon är nu.

Dock kan jag inte komma ifrån tårar och smärta, en sorg så stor att jag blir fysiskt illamående. En av mina bästa vänner finns inte mer, jag kommer aldrig höra hennes röst, se hennes leende, aldrig få nya minnen. Med tiden kommer även minnena jag har att blekna och en av mina värsta mardrömmar är att jag ska glömma. Vardagen går på som om det aldrig hänt, folk omkring mig vandrar på men någonstans inom mig står en del av mig still. Saknar henne varje dag, varje vecka, samtidigt är jag glad över att jag lärde känna henne och fick roliga år och minnen. De tårarna och skratten ihop skulle jag inte byta för att slippa vad som känns nu. Vad jag behöver är att folk förstår att jag inte kommit över detta, att jag fortfarande mår piss och har dagar då jag inte vill gå upp ur sängen. Att jag kan ha dagar då jag bara sitter och gråter hela dan men att jag inte ger upp för det. Behöver inte mer än bara ett accepterande och förståelse för när jag inte orkar träffas eller ta tag i saker. Väldigt skönt att ha pojkvän som orkar med, inte ställer så många frågor utan bara ser och är underbar när det behövs lite extra. Skönt också att ha tjejerna att göra saker med, blir alltid på bättre humör då. Sen tack till familj och vänner som stöttat! Extra stort tack till dig Elin <3

Dramat tar dock inte slut vid Kim. Victor har ju varit sjuk länge nu. Staffans nära vän och en nära vän till hela familjen. Han har legat på sjukhus sen oktober och varit extremt nära döden flera gånger men efter många vändor upp och ner så mår han nu bättre. Inget är problemfritt och det kan ta år om ens ngnsin innan han kan komma tillbaka helt men bara han blir frisk så spelar det ingen roll. Härliga härliga positiva och glada Victor!

Slutar som jag började med att säga att året inneburit otroligt många roliga händelser men också så ofantligt tunga. Nästa år måste jag prioritera tid för mig själv och min familj (Elias plus flock) och göra lite färre saker tror jag för även om det är kul med många bollar i luften behöver jag varva ner emellanåt också.