Min känslor

Igår var jag på begravning för Kim Lagerström. Hon var (är) en av mina absolut närmaste vänner. En av dom där ni vet som man känner direkt att "den här personen kommer jag ha kontakt med livet ut, oavsett ifall en av oss flyttar till andra sidan jordklotet så är det ändå som om man aldrig varit ifrån varandra när vi ses. Hon som svarar halv 4 på morgonen när jag inte kan sova. Hon som jag skulle gå upp, klä på mig och åka till när som helst hon behöver. En sådan jag kan berätta exakt allt för. En sådan tjej som lyser upp rummet med sitt leende och skratt. Ett skratt man skrattar MED!" Sådan är Kim.

Nu är hon död och finns inte mer. Det blev inte fler minnen. Jag kände henne i exakt 3 år, 6 månader och 11 dagar. På den tiden hann vi göra så mycket ihop. Fira nyår, födelsedagar, festa, gråta, titta på film, plugga, skratta, dansa, promenera, bara vara. Listan kan göras oändlig!

Det som är absolut svårast att hantera just nu är inte skuldkänslorna (självklart har jag lite sådana också..) utan det absolut svåraste är just att det inte blev fler minnen. Att Kim inte kan vara med på mina barns dop, att hon aldrig hann se mig tävla fast vi ville så många ggr, att jag aldrig får se hennes framtida hem. Att det inte blir några fler minnen ihop. Det var inte meningen att det skulle sluta såhär, inte meningen att det skulle sluta nu. 19 år gammal.

Det gör så otroligt ont och jag gör som en vän till mig sa idag, gråter tills det inte finns tårar kvar och hoppas på att det ska kännas bättre.

Tro inte att jag inte kan se ljus för det gör jag, jag skrattar och är glad. Framför allt när det handlar om hundarna och prat om dom och agility. Det är lite så jag funkar, gräver ner mig i något för att palla med sånt som är jobbigt. Men det här är inte bara lite jobbigt, det här suger så mycket att jag inte ens har ont. Jag känner mig trasig och tom samtidigt så full av blandade känslor.

Alla ni som smsar och undrar och bryr er. Tack, det betyder mycket mer än jag kan beskriva! Jag har sagt till flera att jag inte kan prata om vad jag känner utan mest bara prata fakta om vad som hände och så. Jag är ganska normal hela dagarna, har jag något att göra eller folk runt mig så klarar jag av att hålla mig normal, vanlig och glad. Det är hemma själv eller i bilen som jag verkligen bryter ihop. Jag kan inte göra det med folk runt mig för jag är sån men jag behöver bryta ihop, jag behöver skrika, gråta och må skit också. Annars tar jag mig inte genom det här.

Det här inlägget är en del för min egen skull men mycket för er som just undrar och bryr er, för att ni ska få veta lite mer om hur jag tänker och känner, allt det där jag inte kan säga högt.

Den här låten är nog den bästa beskrivning jag kan ge för hur jag känner mig inför att Kim tagit sitt liv

Jag kan aldrig säga det direkt till dig igen men du ska veta Kim att jag älskar dig av hela mitt hjärta