Championat i Rättvik

Förra helgen var vi uppe i Rättvik och tävlade årets första tävling. Räknade ut att det var 6 månader och 1 dag från senaste officiella tävling. Alldeles för länge om ni frågar mig!

Iaf, jag och Annelie åkte upp med tre stycken flickor i bilen. Troya och Thea och sen hade jag med Della också för att tävla lite. Thea gillar hallen i Rättvik och det märks för hon är alltid lite extra taggad när vi tävlar där. Lördagen slutade dock med två disk. Den första för att jag slarvade och drog på oss en vägran, då passade vi på att diska för att få till ett riktigt snyggt a-hinder. Hopploppet var hon off, störde sig först på hinderfixare och sen på publiken som var för nära (i hennes ögon) och innan jag hann säga flaska tappade jag henne mentalt och hon satt helt plötsligt i en tunnel och undrade vad jag gjorde där borta och pekade på ett hinder. Det är svårt det där med att hon så lätt blir störd, främst av hinderfixare men också av domare (hon har stannat halvvägs ner på balansen och skällt på Helene på hemmaklubben...!) Men jag hoppas det blir bättre när vi får komma utomhus och träna med massa störningar.

Söndagen så nollade vi båda loppen, agilityn räckte till 3e plats, endast ett par hundradelar efter 2an och som ni ser så stannade jag henne lite extra på balansen... Ja, om inte Om vore så vore jag Miljonär^^ Man ser tydligt att jag klappar en jävla massa i händerna hela tiden..tänker inte ens på att jag gör det förutom i slalom. Gör det när Thea inte ser mig eller är på väg åt fel håll. Slapp handling innan helt enkelt. SlarvCili

I hopploppet så blev det fyra, där kändes det ändå lite segt i svängarna, syns inte så mkt på filmen men känslan var att hon kan betydligt bättre och allmänt var hon lite seg. Riktigt kul att jag känner i hela mig att vi kan snabbare och tajtare och ändå blir det en 4e plats. Det betyder att hon har att fajtas där uppe =D

Åh, dessutom så blev det cert i agilityklassen och därmed sista certet..! Så nu är Thean dubbelchampion!!!!! Ska bara söka dom först :P

Della diskade i båda, det första så flög hon över a-hindret och vi gjorde om. Tyvärr rev hon även första hindret, annars nollat och jag är riktigt nöjd! Både med den snygga slalomingången, att hon gör bra kf, att hon tar raksträckan på slutet men också med min attityd. Är faktiskt lite stolt över att det ser så bra ut (med tanke på att det inte är min hund och jag inte är spec van vid border collie - mer än det jag och Della tränat i vinter då)

I hopploppet så samlades flera av Dellas svagheter i samma lopp, "fram" på sneda hinder, ganska stark störning i slalom och "ut" på hindret efter slalom. Är även här nöjd, det är inte lätt att göra rätt när nästan allt man har svårt för hamnar i samma bana. Duktiga tjejen! Mer om Dellas lopp står i Annicas blogg

Min känslor

Igår var jag på begravning för Kim Lagerström. Hon var (är) en av mina absolut närmaste vänner. En av dom där ni vet som man känner direkt att "den här personen kommer jag ha kontakt med livet ut, oavsett ifall en av oss flyttar till andra sidan jordklotet så är det ändå som om man aldrig varit ifrån varandra när vi ses. Hon som svarar halv 4 på morgonen när jag inte kan sova. Hon som jag skulle gå upp, klä på mig och åka till när som helst hon behöver. En sådan jag kan berätta exakt allt för. En sådan tjej som lyser upp rummet med sitt leende och skratt. Ett skratt man skrattar MED!" Sådan är Kim.

Nu är hon död och finns inte mer. Det blev inte fler minnen. Jag kände henne i exakt 3 år, 6 månader och 11 dagar. På den tiden hann vi göra så mycket ihop. Fira nyår, födelsedagar, festa, gråta, titta på film, plugga, skratta, dansa, promenera, bara vara. Listan kan göras oändlig!

Det som är absolut svårast att hantera just nu är inte skuldkänslorna (självklart har jag lite sådana också..) utan det absolut svåraste är just att det inte blev fler minnen. Att Kim inte kan vara med på mina barns dop, att hon aldrig hann se mig tävla fast vi ville så många ggr, att jag aldrig får se hennes framtida hem. Att det inte blir några fler minnen ihop. Det var inte meningen att det skulle sluta såhär, inte meningen att det skulle sluta nu. 19 år gammal.

Det gör så otroligt ont och jag gör som en vän till mig sa idag, gråter tills det inte finns tårar kvar och hoppas på att det ska kännas bättre.

Tro inte att jag inte kan se ljus för det gör jag, jag skrattar och är glad. Framför allt när det handlar om hundarna och prat om dom och agility. Det är lite så jag funkar, gräver ner mig i något för att palla med sånt som är jobbigt. Men det här är inte bara lite jobbigt, det här suger så mycket att jag inte ens har ont. Jag känner mig trasig och tom samtidigt så full av blandade känslor.

Alla ni som smsar och undrar och bryr er. Tack, det betyder mycket mer än jag kan beskriva! Jag har sagt till flera att jag inte kan prata om vad jag känner utan mest bara prata fakta om vad som hände och så. Jag är ganska normal hela dagarna, har jag något att göra eller folk runt mig så klarar jag av att hålla mig normal, vanlig och glad. Det är hemma själv eller i bilen som jag verkligen bryter ihop. Jag kan inte göra det med folk runt mig för jag är sån men jag behöver bryta ihop, jag behöver skrika, gråta och må skit också. Annars tar jag mig inte genom det här.

Det här inlägget är en del för min egen skull men mycket för er som just undrar och bryr er, för att ni ska få veta lite mer om hur jag tänker och känner, allt det där jag inte kan säga högt.

Den här låten är nog den bästa beskrivning jag kan ge för hur jag känner mig inför att Kim tagit sitt liv

Jag kan aldrig säga det direkt till dig igen men du ska veta Kim att jag älskar dig av hela mitt hjärta

Min vackra vän

Jordens äckligaste dag idag... Fick veta att en av mina närmaste vänner inte längre lever. 19 år gammal, inte ens kommit igång liksom. Ingenting nu finns kvar, ingenting..!! Jag kan själv inte förstå det och känslorna växlar i sekunden, skratt, gråt. Blir så arg, så ledsen, så förtvivlad, så TOM!

Träningsfia

Har tränat en hel del på senaste. Hade nästan 3 veckors uppehåll och höll på att gå sönder så åkte en sväng med Charlotte till Bälinge och tränade förra veckan. Sen har jag kört i "vårt" ridhus på söndagarna också. En inoff drog jag och Pernilla iväg på i tisdags förra veckan som kan summeras enkelt - Disk och ...Disk. Blev lite strul i första loppet med nerver för hinderfixare och annat och då fick min överladdade sheltie fnatt och drog ett varv på banan. I det varvet gjorde hon dock ett väldigt snyggt slalom :P

Andra loppet så tyckte Thea att hon visste vart hon skulle då hindrena i den sekvensen inte var flyttade utan bara vägen och gav mig fingret och drog bakom ryggen på mig till disk. Det är andra gången hon gör så (första var inoffen i vintras i lagga) och då tänkte jag att en gång är ingen gång. Jag ropade på henne, visade tydligt och hade ögonen på henne och ändå drog hon på ett blindbyte och smack in i tunneln som vi INTE skulle ta det andra loppet. Testade då att bygga upp i Bälinge och göra olika val hela tiden, lät alla likna varandra så att hon skulle ha stor chans att göra om samma grej men icke. Då gick hon som en klocka och lyssnade på minsta vink vilket iof var bra men för att träna bort ngt så måste man ju få fram beteendet och få henne att fatta att det inte var så man gjorde för att få belöning. Får träna vidare på det.

Det känns iaf som att jag är på väg tillbaka efter min otroligt ringrostiga period nu under vintern. Både Thea och Della gör det jag vet att dom kan och får dom problem så är det på sånt jag vet att dom har svårt för vilket känns bra. Då har jag en tydlig bild av vad jag kan vänta mig och träna på de sakerna och även välja rätt från dessa förutsättningar på bana. Får se vad som händer i helgen då det är kurs i Bälinge för Heidi Karanko. Kanske lite finska ögon kan göra oss bättre =) Bra laddning till Rättvik iaf.

Kommer inte ens ihåg vår senaste officiella tävling, kan det ha varit...Stockholm Södra i september...? Jisses. I så fall så är det exakt så när på dagen 6 månader. Aaaaaaalldeles för lång tid!!