Har varit i Göteborg hela helgen tillsammans med mina knattar (ja, iprincip alla är längre än jag är^^) för att se/coacha dom under SM. Vi började bra med att stå still 3 timmar i Flemmingsberg pga trasigt lok så vi var framme runt halv 12 och sen upp och spela på lördan. Vi kom till kvarten men förlorade där trots riktigt bra spel. Motståndarna var bara bättre helt enkelt. Det slutade på en 5e plats av 10. Det hör till att klassen är för 95/96 i första hand och sedan fylla på med yngre, i vårt lag hade vi endast två 95or, två 96or och resten (över halva laget) är födda 97 så förutsättningarna var emot oss när vi spelade mot lag där de flesta var 1 eller två år äldre och längre. Så jag och jag hoppas killarna också är det, är riktigt nöjd med helgen. Min "lilla" lillebror Peter spelar i det här laget också och både jag och andra brorsan Staffan var imponerade över hur långt Peter kommit och hur duktig han är =)
Det är alltid kul att åka iväg såhär med ett lag. Även o
m jag bodde på hotell och lät huvudtränaren ha hand om killarna under nätterna ;) så känner jag ändå hur stark sammanhållningen är. Det är det jag saknar mest med at
t spela en lagsport. Den extrema sammanhållningen inom laget, vi mot dom - känslan. Agilityn är ju på ett helt annat sätt även om man fortfarande tillhör en klubb. Bara att ha hejarramsor i ryggen av andra lag från samma klubb konstant i 45 minuter. Att tokjubla med laget när man som lag inte kan göra något fel och bara slår in boll på boll. Det är en känsla som jag inte uppnår i agilityn. Dels är det individuellt (även när man kör lag så är det ändå en parprestation när man faktiskt är på banan) och sen går det så pass fort. Hinner ju knappt ens dra en ramsa under loppet.
Så även om jag nu slutar som tränare för dom här knattarna som jag haft de senaste 5 åren, ända sen de höll i sin första volleyboll, så kommer jag vara stark supporter även i fortsättningen!
